Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III (XXIV) - Hwasser, J. Om Professorsbefattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
kan, i kraft af sin befattning "mer än någon: annan befordra
eller tillbakahålla den. Det är således i sin ordning, att den
inre grunden för en sådan myndighet icke får vara en obekant
sak. En Professor är således skyldig att vara författare i
sin vetenskap, och försummar han detta, uppfyller han blott
till hälften den första skyldigheten af sin befattning, den som
just innehålles i benämningen af hans embete. Man kan ifrån
detta påstående bärleda en förebråelse emot dem, som hit-
tills en sådan skyldighet underlåtit. Men sådan är icke min
mening, ty jag känner svaret. och detta är temligen oveder-
läggligt. Utgifvandet af vetenskapliga > till en: enskild forsk-
ningsspher hörande och med dennas inre, ofta abstrusa, frå-
gor sig befattande skrifter, är i vårt land förenadt med för-
lust och för en sådan har en Professor, som äfven dessför-
utan har nog knapp utkomst, icke råd att blottställa sig.
Men denna sednare svårighet är lätt afhjelpt och jag skall
sedermera, så godt jag förstår, visa på utvägar dertill. Nu
är blott frågan om uti Professorens befattning en sådan skyl-
dighet verkligen: och nödvändigt innehålles ? För att under-
stödja det jakande svaret på en sådan fråga, vill jag betrakta
den genom ett par exempel; Jag antager att en Professor, i
afseende på sin vetenskap, förvärfvat sig verklig öfvertygelse
och varit den i en lång följd af år trogen både i sina egna
studier och i sin katheder. Ungdomen bar rättat sig efter
honom och i mer eller mindre mån tillegnat:sig hans åsigter
och lärosatser. Men dessa äro i strid med de rådande me-
ningarne för dagen och hafva således icke något skydd af de
auktoriteter, som i afseende på det ifrågavarande läroämnet
gälla högst. I en sådan ställning måste Professoren, om han
icke träder fram såsom författare och på litteraturens offent-
liga arena kämpar för sin öfvertygelse, förlora sina åhörares
förtroende. Han måste, om hans själ ej alldeles för mycket
förvirras af egenkärlekens illusioner. åtminstone i sitt inre
förnimma den uppmaning, som ifrån hans lärjungar till bo-
nom utgår, att åt sina åsigter gifva fullständig offentlighet,
eller ock af dem emottaga det bittra afskedet: ”vi tro dig
icke mer; vi följe icke mer med dig utan med tiden, emedan
du icke vågar se honom i ansigtet,” — Jag vill ej tala om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
