Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III (XXIV) - Westerlund, L. Om Thiers såsom häfdatecknare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
Man återfinner 1 Constitulionel för den 50 Nov. 4824
ett utdrag ur detta minnestal öfver Vauvenargues, och de
förnämsta punkter den unga författaren deri berört: Montaigne,
La Rochefoucauld och La Bruiere äro” der tecknade. Den
25 årige moralistens omdömen öfver dessa män äro lika träf-
fande som samvetsgranna, och klädda i ett språk, hvars säll-
synta renhet, ädelhet och grace aldrig upphört att de
yttre företrädena hos Thiers” författarskap.
Redan i detta ungdomsförsök finner man denna: genom-
gående motvilja för ett i kontemplationer och drömmar förs
sjunket lif, denna rigtning åt det praktiska och rörliga, som
sedermera karakteriserar hans författareskap. En artikel, som
han tio år sednare skref för Revue Francaise (Nov. 1829)
öfver ”les Mémoires de Gouvion St-Cyr”, hvari han ådaga-
lägger, att dristig och klar tanke, ej i studer-kammarens enslig-
het, utan på slagfältet bland kulornas hvinande, är den bög-
sta och ädlaste användningen af menniskans andliga förmögen-
heter, slutar med dessa märkliga ord: ”De som drömma om
den eviga fredew känna -hvarken menniskan eller dess be-
stämmelse här på jorden. Verlden är en stor handling, och
menniskan född att handla. Antingen hom är bestämd till
sällhet eller ej, så är det åtminstone säkert, att aldrig är
lifvet för henne lättare att bära, än när hon kastar sig in i
5)
dristig handling; då förgäter hon sig sjelf, känner sig ryckt
framåt, och upphör att betjena sig af sitt förnuft för att
tvifla, häda, förstöra sig och göra illa.”
Thiers bar ännu aldrig försummat ett tillfälle att uttala
sig emot denna i våra dagar så allmänt rådande fallenheten
att gå tillbaka inom sig sjelf, och analytisera och framställa
sina egna intryck, i stället för att skaffa sig nya, eller fram-
bringa sådana hos andra. Han kallar denna genre den im-
pressiva, och anser den vakt stridande mot menniskans be-
stämmelse;, som efter hans åsigt är ”akuvitet”: — och sjelf
har han. deraf fullt epp. S
Vid samma tid: som denna unga genius, med så litet
svärmeri och så myeken energi, satte sig 1 rörelse, uppsteg
också en annan storhet, hvars kallelse tycktes vara att åt det
moderna svärmeriet och mennisksns inre verld gifva dess ljuf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
