Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III (XXIV) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [37] Bremer, I Dalarne (Nya Teckningar ur Hvardagslifvet, Sjunde Delen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
göra; man må blott icke inskränka denna möjlighet till fri
och ädel verksamhet till den ogifta qvinnan, eller tro, att
skaparen frambagt en någon: ända individ af hennes kön, be-
röfvad förmågan att göra sig älskad, eller att han påterekt
någon ett” tvunget celibatets hemska insegel.. Den andra :ten-
densen hos M:lle Bremer är uppbyggelsenitet. - För att icke
tala om de försök hon ådagalagt att uppträda såsom kämpe
för religiösa eller moraliska dogmer, hvaröfver man hos oss
dömt Hed kärleksfullt öfverseende, i utlandet med skonings-
lös rättvisa, ingår mer eller mindre i alla hennes skrifter ett
uppbyggelse- ller omvändelsebegär; visserligen ädelt i grun-
den, men temligen resultatlöst i utförandet. Den som vill
uppträda såsom moralisk verldsförbättrare måste känna sig
genomträngd af en öfvertygelse, klarare än samtidens; och en
energi mägtig att möta och besegra alla de hinder, som för-
domar eller lumpna intressen "resa i hans väg. En sådan ge-
nius skall icke hålla vackra tal för det eviga, det sanna, ty
detta behöfver ingen jordisk taleman ; han måste kasta strids-
handsken åt lömskheteny lasten; fåfängan och flärden och be-
segra dem just derigenom att Lan genomskådar "dem. Ingen-
ting är lättare, men också ingenting gagnlösare än att ut-
släppa sin känsla i pbilantbropiska svallvågor: den ädlaste
philanthropism är att innerligt förstå sin kallelse, aldrig för-
akta den, den må synas än så inskränkt) och troget och o-
förskräckt verka i enlighet med densamin Särdeles farligt
är det alt uti romanform ”afhbandla” dessa ämnen; antingen
måste man tro författaren om oförmåga att fatta det gudomliga
såsom immanent i verldsordningen; en oförmåga alt, såsom
ordspråket säger; se skogen för bara trän, ’ eller måste man .
misstänka att han i tid och otid uppdukar vackra sentenser
endast för att sjelf af sin publik begapas såsom ett vidunder
af gudlighet och fromhet; Och minst af allt får en sådan
författare "förbise tyngden af den ansvarighet, som hvilar på
en hvar, den der i det tryckta ordet talar till menskligheten,
uppföstrar densamma. För månget ”sucrerie” af menlös, men
vanmägtig fromhet, månget sjelfbedrägeri ’hos en välment,
bornerad läsare, ’som i ett af dylik lektyr uppväckt känslo-
svall tror sig se en ocean af egen rättfärdighet, faller ansva-
ret på publicisten. Förgäfves må han åberopa sina goda af-
sigter. ’”Vägen till helvetet är stenlagd med goda afsigter”,
säger M:lle Brenier någonstädes, oeh hon har rätt. Felande
är hvar: och en som strider för afsigter utan att rätt kunna
begagna de vapen, hvarmed han ville segra, och farligare än
allt annat är leken med det vapen, som är en hel publiks eller
ett helt tidehvarfs andliga rörelsekraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
