Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [39] Sartorius, Läran om den heliga Kärleken, öfv. af C. J. Lundvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 s
Återlösningen, samt förberedelsen dertill genom Lagen. Förf.
har redan i denna del förenat Dogmatiken med Moraltheolo-
gien, hvilkas söndring från hvarandra, enligt bvad Förordet
till den andra delen fulltygar, onekligen haft skadliga följder.
De sammanbindas allt närmare på kärlekens gr adval Vägen
är nu beredd till Christendomens medelpunkt, Försoningsläran.
ooFörsta Kapitlet handlar om Försonaren. Hvad Förf. i
en mindre bunden form inför ett blandadt auditorium fram-
ställt i Christologische Vorlesungen — förutnämnda afhandling
om Christi Person och Kerk — sammantränges här med all
dogmatisk akribi. Att likväl äfven denna höga lära icke en-
dast må räknas till Dogmatiken, men till sitt innökal ”är helt
och hållet af ethisk natur”, vill Förf. bevisa med följande slut-
anmärkning: ”Den motsats, som; beköfver försonas, tvedrägten
mellan Gud och menniskan genom synden, är en sedlig mot-
sats; det nya förbundet mellan Gudomligheten och mensklig-
heten, det nyå genomträngandet af ob bilshäns väsende mad
den aldraheligaste kärlekens fullhet, är både salighets- och
helgelsekällan för alla menniskor, och börer der före vklentli-
gen till den christna salighets- och helgelseläran; samt måste
följaktligen äfven i Moraltheologien inlaga en väsentlig plats.
Ty all menniskokärlek, som i henne påbjudes, grundar sig
på Guds kärlek, som örebommsnd tillbjudes; och den för-
sonande kärleken är just derföre det bögsta budet i den-
samma, emedan Guds försoning med menskligbeten i Christo
är den gudomliga kärlekens högsta välgerning. Menniskans
gemenskap med Gud, hvarförutan intet heligt och godt hos
henne finnes, beror väsentligen på Guds: gemenskap med men-
niskan i Christo Jesu.” |
: Andra Kapitlet. Om Försoningen igenom Försonarens
fullkomliga las guppfyllelse och tillfyllestgörande Offer. Om detta
stycke skulle vi företrädesvis vilja använda Rudelbachs ut-
tryck 2 ”En lofsång öfver den echbristliga sanningen genomgår
denna bok, undebshälles at gong objektivitetet ck moduleras
af dess erfarönhels? Sällan bevittnar sig lifligare Apostelns
ord: Jag tror, derföre talar jag. Hymnen till Försona-
rens ära gjuler sig ur det fulla bröstet på en gäng starkt och
harmoniskt, och ingen ton bör undfalla och gå förlorad: Me-
ningarne i denna afdelning äro knutna vid hvarandra, såsom
de äkta perlorna i ett smycke, af hvilka icke någon får lossas
utan förlust för det helas sammanhang. Sådan är i allmänhet
+) Öfversättaren har, såsom Ti lägg s. 165, meddelat Nudelbachs
omdöme ur BLrseoNg fär die lufheriseke Theologie. 1044, Wiertes
iteft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
