Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [40] Aminson, Kommentar öfver Virgilii Æneis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4314
men lärjunge, bör skrifvas, hyse vi en mening, hvilken vi tro
att åtminstone lärare skola dela, de må nu hysa hvilken före-
ställning som helst om det klassiska studiets egentliga och
yttersta ändamål. Vår tanke är, att en sådan kommentar bör
skrifvas på — latin. Lärjungen bör tidigt vänjas att göra det
språk, hvars litteratur han läser, i möjligaste måtto till sitt;
och en kommentar kan af en kunnig och skicklig hand för-
fattas på ett språk, så enkelt, som Yckenbergs i dess Ele-
mentarbok. Denna föreskrift afser ingalunda nödvändigtvis en
blifvande färdighet att för vetenskapligt ändamål en gång tala
eller skrifva latinska språket: den afser ett villkor för littera-
turens rätta studium och för en fastare grundläggning af allmän
bildning. Såsom bekant är, söker man äfven vid undervisnin-
gen i de vida lättare moderna språken genom skriföfningar och
samtal på det språk, som skall inläras, göra samma språk för lär-
jungen lefvande, under det likväl sådant merändels sker icke så
mycket såsom ändamål som såsom medel, icke för att omsider
kunna fullkomligt tala språket, utan för att kunna grundligt
läsa det och den litteratur, det omfattar, ty talfärdigheten är
behöflig endast för dem, som tillämna utländska resor eller
önska kunna underhålla samtal i salongerna, Men det, som
sker vid lärandet af lefvande språk, har ännu bättre grund
vid undervisningen i de gamla, hvilka icke endast studeras för
inhemtandet af litteraturens sakinnehåll (ty hvilken enskild stu-
derande må tilltro sig förmågan att åstadkomma bättre öfver-
sältningar, än de som kunna finnas, ofta alster af de lärdaste
mäns bemödanden?), utan åtminstone lika mycket för sjelfva
språkformens skull. Med ett ord: vill man att ynglingen skall
grundligt inhemta den romerska litteraturen på dess eget språk
eller rättare förberedas att kunna det vid mognare ålder, och
erkänner man framförallt, att språkstudium såsom philologi, i
större eller mindre skala, är en sak också :af eget och sjelf-
ständigt värde, så är nödigt att lärjungen tidigt vänjer sig att
så lära sig, hvad han af språk inhemtar, att han ej blott med
förståndet eger det i läsningens ögonblick, utan äfven besitter
det efteråt med minnet och reflexionen.
Man skyr vanligen denna möda, som förekommer tung så
väl för läraren som lärjungen, men har man en gång under-
kastat sig den, finner man efteråt med förvåning, att dennås;
såsom det i början syntes, svåra och mödosamma väg var den
säkraste och, genom den tidiga mognad och skicklighet, den
gifver, äfvenväl den genaste till ett grundligt inhemtande af
ett klassiskt språk och litteratur. —ED—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
