Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [41] Handlingar till Sveriges Reformations- och Kyrkohistoria, 2 Bd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
längsta emot den nya ordningen, mera dock med råd och för-
maningar än med ondskefulla anslag, och lemnade fädernes-
landet, då en plats för honom och hans åsigter ej mera fanns.
Gustaf I trodde bonom ej om godt, och bär finnes bref af
konungen, som utvisa, huru ban misstänkte biskopen och ville
bevaka alla bans företag. Förhållandet emellan dessa män
uttalar sig i det långa brefvet ifrån konungen, som förekom-
mer Del. I. sid. 238 o. f. : ;
Vestgötha-uppresningens historia är bär tecknad i en följd
af skrifvelser utaf begge partierna. Dessa bref förtjena med
allt skäl att studeras af Gustaf I:s blifvande häfdatecknare.
Der upprepas de vanliga beskyllningarne om ”Lutterii”, plun-
dring af kyrkor och kloster och våld emot menige man m. m.
som kunde reta folket. Å andra sidan försvarar sig konun-
gen, ingår i samtal och afhandlingar med de upproriska, vill
nedlägga kronan, om de voro missnöjde med honom och hade
någon annan, som kunde vara dem bättre till nöjes. Han talar
; stället för att straffa, söker hindra upproret att sprida sig
och låter det upplösa sig sjelf, men så snart ban känner sig
öfvermäglig, är han ej rädd att utgjuta förrädiskt blod. -Sä-
dan var Gustaf Is vanliga politik, föreskrifven af bela hans
ställning, och med den segrade han slutligen. Så förfor han
i Vestergöthland, så förfor han ock i Dalarne. Derföre blef
det ock, oaktadt många uppror, blott ett inbördes krig. Det
var Dackefejden. Ty när detta utbröt var både Konungens
magt så stadgad, att han kunde bekriga ett oroligt folk, och
de upproriskes magt så samlad, att den kunde bestrida honom
segern.
Hvad beträffar klockekriget, som dock ej var någol krig,
ehuru det så brukar kallas, så börjades den saken med för-
maningar och underhandlingar om klockornas utlemnande. Ho-
nungen säger i sitt bref till Dalarne den 49 Mars 1501 ”att
strengia sigh ther utbinnan emoth then menige manz willie,
antingen medh clockor eller annat haffuer icke varit vår eller
rijksens rådz befalning j någhon motto.” — Derpå följde ett
tvärt nekande att utlemna "klockorna och ett våldsamt återta-
gande af dem, som blifvit lemnade, utan afseende på konun-
ens anförda skäl och utan att något annat medel erbjöds.
; Foglighet möttes af öfvervåld, och i sinom tid kom en allvar-
sam bestraffning: Gustaf gaf aldrig efter i hufvudsaken, men
visste ganska väl, huru mycket han hvarje gång hade magt alt
> utkrväfva, salte det ena landskapets menighet emot det andra,
och förstod att uttrötta sina motståndare.
= Sådana äro hufvudpunkterna af de bidrag till Gustaf I:s
som denna gång framträda i dagen. Alt särskildt
historia, gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
