Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXVI) - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [42] Nielsen, Den propædeutiske Logik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AA
och att således verkningarne liksom aecidenserne äfven äro
substantiella. Ordleken består nu deri, att uttrycket substan-
tiellt uti svaret har en annan betydelse än uti frågan. Uti
frågan > betyder substantiellt, substans detsamma som eget
(suum) eller sjelftillräkneligt, sig sjelf tillhörigt;: i denna be-
tydelse sägas t. ex. menniskans onda handlingar tillhöra henne
sjelf; derföre "att hon är ett Jag, en ägare, sin egen, ej en
annans. Deremot betyder Substantiellt och Substans uti sva-
ret delsamma som väsentligt d.v.s. af vigt och betydelse.
Skillnaden emellan dessa -chegge betydelser är högst vigtig att
här iakttagas; ty om t. ex. bjertat, lefvern m. m. äro för krop-
’pen däsentliga a, så följer ej deraf, att de bilda egna och sjelf-
ständiga kela; om det för mig: är af vigt, att jag har tankar,
känslor, föresatser, så följer ej: deraf, att dessa dermed skola
ställa sig upp mot mig till egna personligheter. Låtom oss
nu återgå till de ofvan gjorda flågona Vi fråge: huru kan
Gud; en Ande, ett odelbart väsendes afyttra någon del af sig
till emot honom egna varelser? Att en delving till nya hela
kan verkställas inom materien, det förstå vi ganska: väl, eme-
dan: materiens väsende just är delbarhet; men Anden deremot
är Monas, ett oupplösligt, ett oskiljeligt belt; hvarken möj-
ligt: utaf delning icke heller utaf sammansättning. Då svaras
oss: Anden måste tänkas verksam; såsom verksam frambringar
han verkningar; dessa äro väsentliga” för honom, emedan ban
eljest icke vore verksam. Men: detta svar bortblandar endast
frågan ; hvilken rörde egenheten , icke väsentligheter ; ty hand-
lingar kunna ju föregå äfven inom ett subjekt, och eburu
dessa äro väsendtliga, så äro de ej, derföre egna subjekter,
utan tillhöra ju det handlande Subjektet. — Denna Sophisma
amphibolie utgör ock "grundtankan uti Hegels lära om Sub-
stansen och Accidenserna, Orsaken och Verkan, Växelverkan
och begreppet. Öfverallt förväxlas Viäsentlighet och Egenhet
(sjelfhet), så alt Verkan blir elt eget Subjekt mot Orsaken;
aceidensen mot Substansen, derföre att: verkan är väsentlig
för orsaken , accidensen väsentlig för Substansen. Hans kri-
tik af Spinoza (Geseh. d. Phil. Tom 5. Berl. 1856) innehåller
alldeles ingenling annat än den tillvitelsen alt Spinoza ej de-
ducerar, härleder, uppvisar väsentligheten utaf accideneerne
för: Substansen; att han icke rätt djupt fattat det absoluta
såsom: Causa sui d. v. s. medgifvit verkningarne äfven väsent-
lighet. Liksom skulle Spinoza genom att visa accidensernas
: Häsentlighet dermed hafva vindicerat deras egenhet (Subjekti-
vitet) i forkållandd till: Gad!
8 Då He N.cbetraktar den philosophiska naturalismen
od. ä. antagandet af Naturens omedvetet förnuftiga sjelfverk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
