Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV (XXXI) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [23] Carlén, Emilie, Enslingen på Johannisskäret, Kustroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d330
[23] Original-Bibliothek i den sköna Litteraturen af
utmärkta Författare och Författarinnor inom Fädernes-
landet. Andra Årgången. Häft. 1—12. Enslingen | på Jo-
hannis-skäret, Kustroman af Emelie Carlén. Del. 1—3.
Norrköping, Östland och Berling. 1846. (Priset: 13 sk. 4r. biko
för hvarje häfte.)
Ungefär ett decennium har förflutit sedan Fru Carlén bör-
jade sin författarebana, och redan utgöra alstren af hennes
ovanligt lifliga verksamhet en hel liten litteratur för sig. Man
har klandrat denna i vår vitterhet bittills oerhörda produktivi-
tet, och man har gjort det så vida med rätta, som man in-
skränkt sitt klander till det myckna medelmåttiga, som jemte
den ännu större mångden af goda och läsvärda saker under
en rastlös, ja! handlös verksamhet undfallit hennes penna. Men
säkerligen få vi dervid icke glömma, att det är förlåtligare,
att i detta fall synda exeessu än defectu, och att tillräckligt
många författare inför allmänhetens ögon med taktlös och
ängslande möda sträfva att aftvinga sina sterila talanger en
mager skörd, för att kunna ingilfva oss fördragsamhet mot
dessa lyckligare lottade, hvilka man gerna icke hjelper att
bortrensa ogräset från deras snillens alll gifvande åkrar. En
sådan sympathi hyser man icke för de förra: den läsande
och granskande allmänheten känner såsom sådan ingen men-
niskokärlek, intet medlidande: den vill icke hjelpa dessa and-
ligen fattiga att plöja deras stenbundna marker. Den lemnar
dem åt sitt värde och åt glömskan. Men de sednare der-
emot, — dem läser man, dem häcklar man, med dem gör
man sig ett stort besvär; ty i grunden älskar man dem och
vill så gerna dela deras rikedomar. Ofta dröjer det också
länge nog, innan dessa rikt begåfvade naturer sjelfva lära sig
den atoka konsten — att ”besrånsa sig”, att bilda helheter,
systemer, i hvilka intet är öfverflödigt : åtminstone intet tyn-
gande eller nedtryckande, och i hvilka fullfärdigbeten icke
beror af volymen :eller bestämmes af titelbladet och slutsidan,
utan. af en inifrån gående organisk utveckling. Men har vår
författarinna ännu hunnit denna konstfulländning? Att sluta af
föreliggande arbete, torde hon ämna nalkas den.
Den sköna litteraturen eller egentligen den gren deraf;
som nu hotar att uppsluka allt det öfriga, — Romanlittera-
turen, har på sednare tid lagt ut sig på breddén till en o-
fantlig koloss af blott och härt yttre storlek. Det är otroligt,
hvilken massa af mer och mindre insipid dikt den värda all-
mänheten nu är I stånd att smälta eller åtminstone att sluka.
Att i våra dagar läsa en roman är icke mera ett dagsarbete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
