Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII (XXXIV) - Wahlström, J. Olof Skötkonungs dop. Kritik af urkunderna och kronologisk bestämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
Dalin, har förut vågat att häri skilja sig. från Adamus. Dalin
låter nemligen. förbundet stiftas år 1002, således ett år efter
dopet; hvilket, enligt hans mening, försiggick ett år. efter
Svolderslaget. Vid dessa bestämningar går Dalin tydligen
endast. gissningsvis till väga. För öfrigt har man allmänneli-
gen lagt för stor vigt vid det uttryck (”rex Christianissimus”),
som Adamus vid berättelsen om förbundet nyttjar om Olof.
Reuterdahl har redan före oss anmärkt, att delta epithet mera
är ämnadt att karakterisera Olof i allmänhet, än att afse nå-
gon viss tidpunkt i hans lefnad.
Att Olof skulle hafva tvungit eller öfvertalat Sven att
antaga och befrämja Christendomen, eller blott med detta vil-
kor Tafa stadfästat honom på Danska tbronen, hafva flere
nyare, åberopande. Adami uppgift. antagit. Adamus nämner
dock ej uttryckligen något sådant, och de äldre häfdafor-
skarne hafva endast fattat Adami ord såsom tillkännagifvande
de båda monarkernes ömsesidiga beslut att gynna och upp-
rättbhålla Cbristendomen. Alla omständigheter, noga och utan
fördom skärskådade, vittna för öfrigt, att det just var Sven,
som yrkade befordrandet af den nya lärans framsteg. Mes-
senius framställer till och med otvetydigt saken så, eller
att Sven var sjelfva upphofsmannen till förbundet. Svens glö-
dande ungdoms-bhbat till Christendomen, hans beryktade ut-
sväfvande och öfverdådiga vandel i de yngre åren, den grym-
het, hvarmed han störtade sin christne fader från thronen;
tyckas några författare allt för uteslutande bafva i föreställ-
ningen fasthållit, äfven som man måhända i detta afseende
hyst för mycken tillit till de mot honom, af nära för handen
liggande skäl, fiendtligt stämda Engelsmännens uppgifter. Man
har förbisett, att han, efter fadrens störlande, sjelf genast
fördrifven af Erik Segersäll, irrande omkring utan hemvist
och i många är skiljd från sitt fädernesland, mer och mer
frångått sitt förra lefnadssätt och mottagit dopet på Skot-
land, samt efter denna tid icke förföljt de Christna, om
än Christoa Engelsmän haft särskildt fog till förebråelser.
Haruti instämma mångfaldiga vittnesbörd.
Vid spörjsmålet om Erik Segersälls död år 994 skyndar
nemligen Sven, som då jemte Olof Tryggvason dref härnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
