Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII (XXXIV) - Wahlström, J. Olof Skötkonungs dop. Kritik af urkunderna och kronologisk bestämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
På detta Ting: blef konungens måkt bruten! Han hade,
utom sitt trots, troligen genom ovarsam eftergift för Chri-
stendomen och missionärernes gynnande; redan hunnit alt göra
de hedniska ’Svearne sig .motvilliga. Efter denna tid tyckes
Olof i sjelfva verket ej haft mycket att säga. Genom obe-
tänksamhet blottställde han sitt arseende och väckte allmän:
ovilja. Menigheten samlades å nye och rådslog om konun-
gens afsättande, emedan han brutit Allsberjardom eller fol-
kets allmänna beslut på det föregående tinget, i det han sändt
sin dotter till Ryssland i stället för till-Olof den helige. När
na kungakronan sväfvade i den yttersta fara, tyckes det som
hade Olof med mera allvar sökt lifsens krona: ’Då har troli>
gen Sigfrid funnit rätta tiden vara inne att öfvertyga konun-
gen, att ett parti måste ändtligen tagas och att ett vacklande
mellan Christendomens tydliga kraf samt omständigheternas
och egenviljans fordringar nu allraminst finge ega rum; och
inför den, som nu med andans kraft predikade öfver den för
tillfället särdeles lämpligt valda texten: ”Utan en varder
född med vatten och anda, kan han icke ingå i Guds
rike” ”), kunde Olof ej längre bestå, utan lät sig döpas med
slägt och hoffolk och sin här. Måhända ville Olof genom
detta mera afgörande steg äfven vinna, och vann äfven sanno-
likt efter hand derigenom, de christna Vestgötarne, som förut
företrädesvis yrkade hans afsättning. (Det blefve’ ock i annat
fall föga förklarligt, bvarföre han just efter denna tid skulle
draga sig undan det hedniska Upland och söka ro bland Vest-.
götarne — nu hans hätskaste fiender — om ej någon förso-
g och koncession åt deras sympathier föregått): Och då
Svearne ville skydda sin gamla rätt till konungavalet och sade
sig ej behöfva tigga råd af Vestgötarne, så uppstod härigenom
nin
en söndring, som fnadbad konungens enda räddning.
+) Att Sigfrid inför konungen tolkat en text med en strängare
kasuistisk tillämpning, är ett factum, hvaraf minnet bibehållit sig länge
ech äfven blifvit i sången bevaradt, såsom visar sig af den hymn öfver =
Sigfrid, som J, H; Schröder meddelat i disputationen ”De poösi sa SS
Latina medii zevi in Suecia” p. 44. SS ä >
Ferx. VIL -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
