Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII (XXXIV) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [40] Annales regum mauritanie - - - edidit Car. Joh. Tornberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
talrika stammar, som på Atlasbergen och i öknarne ännu före-
komma ouppblandade, utgöra Afrikas egentliga aborigines,
och den hypothes, hvilken den lärde Etienne Quatremere
framkastat, att såväl Carthaginenserna i stort, som Numiderna.
och andre för Romarne -bekante afrikanska folkslag, måste
uppsökas bland just dessa Berber, synes med tiden allt mer
och mer vinna bekräftelse. Araberna, som vetat besked om
mycket, der ännu för oss äro terre incognite, hafva genom
sina beröringar med: dessa folk, sedan Islåm segrande fram-
trängt ända till det stora vestra hafvets kuster, kommit i
tillfälle att om: dem samla vidlyftiga underrättelser, rörande
så väl deras inbördes: förvandtskap, som förda krig, flyttnin-
ar och historia. Ibland andra bar Ihbn-E hbaldån, Tunesa-
nare till börden, som dog 1403, i sitt stora historiska verk,
åt Berberna egnat tvenne digra folioband; som dock blott äro
kompilerade ur andra vidlyftigare arbeten, hvilka särskildt be-
handlat vissa stammar och dynastier. Genom utgifvandet af
denna Berber-historia, hvilket beredes både i England, Frank-
rike och Italien, skola betydliga luckor fyllas i medeltidens
historia, der man nu på god tro afskrifver sådana arbeten,
som Cardonnes och Condes: Men alla, som på arabiska språ-
ket behandlat Berbernas historia, bafva stått på Islåms grund,
och, om de ock sjelfva tillhört detta folk, sökt att göra sina
landsmän till så fullblodiga Araber, som möjligt. I sitt om–
döme öfver Berberna sammanstämma emellertid dessa Arabi-
ska författare allmänt. De framställa dem såsom ett falskt,
opålitligt, så i religiöst, som politiskt hänseende ostadigt,
lättrörligt och lätt retligt folk, och vi tycka oss i detta vitt-
nesbörd höra ett echo af denna ”punica fides”, hvärmed Rom
på goda skäl stämplade sina fienders karakter. "Tiden emellan
slutet af Roms herravälde i Afrika och Islåms uppträdande i
dessa trakter är och skall väl ännu länge, om ej alltid, blifva
höljd af mörker. För Berberna började egentligen historien
med Muhammed; genom honom fingo de enhet och gemenskap
med den yttre verlden. Så framträdde ock med hans läras
utbredande bland Berberna, dessas historia ur silt mörker
och, med undantag af några genealogier och oftast osamman-
bängande stamsagor, veta vi om dem föga före muhammedan-
ska eröfringen. - Redan tidigt bade skaror af fanatiska Araber
ifrån Egypten infallit i det längre bort belägna nordligare lan-
det och en Hbalifens ståthållare hade sitt säte i Kairewån3; 1
den nordvestra delen af Afrika, Berbernas egentliga stambåll,
bade dock ännu ej den nya läran rotfästat sig. Men liksom
en förjagad prins af Omajadernas hus var bestämd att ända in
i Spanien fortplanta Muslemins tro och välde, så var det ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
