Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [20] Nordstjernan. Vitterhetsstycken och Poëmer af Afzelius m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bär och der en åldrig mans Homeriska språksamhet en något
oegentlig episod, som Ull och med nigon gång vetter åt pro-
san, mep — vi erinre oss endast, med en sorgbunden kän-
sla, att vi hädanefter ej hafva många toner öfriga att uppfån-
ga, af den älsklige skaldens redan började svanesång. Det
snäst anmärkningsvärda i detta stycke är versifikationen, son»9
bär såsom oftast hos denne skald; är beundransvärd. Eq sådan
lätthet, enkelhet och naturlighet i versens byggnad och rim-
mets användning är en sällsamhet. Franzén begagnar rimmet
méd Jtft sådap färdighet och talang, att man vore frestad att
4tej»g$ till den föreställning, att rimmet i poesien hörde till
dét essentiella. Man kan nära nog antaga, att Franzén skrif-
ver rimmad vers med samma lätthet som prosa.
På detta skaldestycke af Franzén följa några små poemer
af Runeberg. Åfven denne skald är tillräckligt känd och om-
tyckt, vi anmärka blott, att dessa små poemer vittna om sitt
ursprung. — Derefter följer i ordningen ”Himmels-blomman,
en Roman-unge” af Pehr Sparre. Denna berättelse är också
en kärlekshistoria, men med lycklig utgång. Åter en kollision
emellan ekonomi och kärlek. Berättelsen läser man med nöje.
Man har kallat Pehr Sparre Sveriges Walter Scott. Samman-
ställningen är, tillsvidare åtminstone, nog djerf och tilltagen;
ä&ii! etförnekligt år, att Sparre berättar väl; har ett episkt
bétftkta tingen; en godmodig humor, en liberal och
håman" sinnesstämning till verld och samtid, en egenskap, som
kläder alla och hedrar en Grefve, hvilken ödet ställt eller åt-
minstone gemenligen anses hafva ställt i ett mera partiskt för-
hållande till flertalet af medborgare och den s. k. nya tidens
sträfvanden. 1 V;
Sista stycket är ”Apropåerne ett Vådevill-meuanspel af
Ose. Pair. Sturzenbecker (Orvar Odd).” En glädtig, partiellt
qvick, harmlös bagatell; som sannt och träffande skildrar lif-
vet inom ett visst slags fruntimmers kaffe-cirklar. Der är ej
fråga om samtal, deri man utvecklar ettämne, eller deraf man
har något att lära. ”Konversationen” flaxar som en kråka
från gärdesgåxrden till prestgården. De talande; visar Stur-
zenbecker, drifvas af ett oroligt begär att prata, icke af be-
hofvet att uttala en tanke, eller af begär att vinna en upp-
lysning, till och med mindre af nyfikenhet, än af en oförklar-
lig mekanisk instinkt eller nerfretlighet i sjelfva tungan; som
eljest är ärnad att vara i vettets fjenst till utbyte af tankar.
—DB—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
