Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [10] Wieselgren, P. Sveriges sköna litteratur. En öfverblick vid akad. föreläsningar. Första delen: Kyrkans sköna litteratur. Förra häft. andra upplagan, öfversedd och förbättrad - Häfte III - Öfversigt af den nyaste Litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
despotier, gjort sig g/illande.” För öfrigt anföres, Larn Gu-
staf röjde ”de högsta begrepp om sin konungsliga makt, och,
om han tillskref dess upphof Gud och Folket*), så synes
dock den gudomliga rätten under en viss tid af hans leinad
i hans sinne stått främst.”
Må nian således ej genast falla i bitterhet och förundran
Öfver de män, som med misstro betrakta Gustafs företag;
ty icke syntes den i andliga ting ej så särdeles bevandrade
konungen med sina knappt manbara reformatorer kunna föra
sådana saker till en lycklig utgång, ehuru nu en högre makt
befrämjade dem. Må man ieke blindt döma alla oppAitions-
män mot Gustafs system såsom föraktlige ocb landsförrädare.
Månne icke en Brask, som vid hög ålder med blödande bjerta
öfvergaf sina fäders jord, det käraste föremålet för hans tan-
kar och verksamhet, är lika heder värd som t. ex. rojalisten
Ambjörn i Grcbäck, hvilken ”erhåller sitt gäll tillbaka, sedan
ban afsvurit papismen, samt undfår konungens vänskapshref?”
Och månne det var ”samvetsfrihet”, som infördes i Sverige,
då konungen skref till Helsingarne, att om de ej genast af-
svure katliolieismcn, skulle han hugga en vak på sjön Dellon
och deri dränka dem allesammans? Med sina egna reforma-
torer kom han snart i ovänskap. Tvenne af honom sjelf till-
satte biskopar lät lian halshugga. Snart finnes knappt en svensk
man i hans förtroende; han lånar örat åt en Peutinger, ”en
af de fö r s 1 a gs m a k a re”, yttrar Geijer, ”som, der något
nytt är på färde, tränga sig till regenterne.” Och man för-
vånas, att uppror utbrista! Man häcklar det otacksamma fol-
ket, som oroades af helgerånet på fattigtionden ocb af konun-
gens påbud, enligt livilka rättigheten att försörja sig med han-
del och han dl verk och alt besitta skattskyldig jord var en af
kunglig nåd gifven förläning.
Det är sannt, att Gustaf äfven i mycket använde sina
skatter och sitt snille för rikels hästa; men här gällde ock
*) I anledning af defta, /ifven af Geijer såsom Gustafs valspråk
anförda uttryck, må det tillåtas oss erinra, om hvad redan Rosenhane
deremot anmärkt uti Vitt. Ilist. ocli Ant. Akadrs Handlingar: rIVu för
tiden kallas det ärhara Bondeståndet uti Riksdagskallelser och Riks-
dagsbeslut för menige Allmoge. Men deraf följer ej, att i Kon.
Gustaf I:s tid Sveriges Allmoge endast lämpades på detta Stånd.
Således är orätt, då Ii. Gustafs förmenta Symliolum: Gud och Sve-
riges Allmoge öfversattos på F ransyska : Dieu et les paisans Suédois.
Rättast är: Dieu et la Nation Suédoise. Icke heller har jag funnit, att
denne Konung nyttjat detta tänkespråk. Af K. Gustaf I:s mynt och
sigiller finner inan, alt dess Symbolum varit: Omnis Potestas a Deo est ;
eller ock: Dcus dal eut vull. Hvilket sednare. bief af K. Erik XIV
anlaget.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
