Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [10] Wieselgren, P. Sveriges sköna litteratur. En öfverblick vid akad. föreläsningar. Första delen: Kyrkans sköna litteratur. Förra häft. andra upplagan, öfversedd och förbättrad - Häfte III - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [25] Carlén, Emilie. En natt vid Bullarsjön (Nya Svenska Parnassen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saken i forsla rummet honom personligen, han ansåg riket nära
nog som sin enskilda egendom, oeh iifven hos den mest ultra-
istiske egoist skulle hänsynen pä egen fördel hafva framkallat
en sadan verksamhet. Också arhetade han företrädesvis på
kaniinarverket ; och, enligt Bergfalk, har ingen i svenska histo-
rien med sådan konscqvens ”yrkat feodalistiska åsigler.” Men,
enligt B., har man tillagt bonom "en vida slörre andel x sven-
ska författningens utbildning, än honom verkligen tillhör." Så
väl honom som Carl XI har inan tillagt "vida mer", än de
"verkligen gjort"; hvarigenom framför allt Gustaf Adolf, "Sve-
riges störste konung", orätt skel t. Ty Sveriges mcdellid
uppkörer och "stadgadt samhällsskick" inträder ej med Gu-
staf, utan flera decennier eter honom. Allmänneligen, men
fa/skeligen, har inan ansett honom hafva lemnat Sverige "i
alla rigtningar ordnadt." (Slutet i nästa hafte).
[23] Nya Svenska Parnassen. Bibliothek for Sveri-
ges Romaulitleralur. Haft 1—13. En Natt vid Bullar-
sjön af Emilie Carlen. Stockholm, N. H, Thomson 1847.
(Priset: 13 sk. 4 rst. b:ko för hvarje häfte).
Det fanns en tid, då romanskribcnlerne med rätta ville
och kunde anses såsom konstnärer, oeh romanen i främsta rum-
met gjorde anspråk på att vara konstverk. Man gick då till
och ifrån läsningen af en dylik racd helt andra känslor, än
nu. Man vistades hos Walter Scott, Cooper eller Fouqné I
en idealisk, sfer, der man ostörd af skriket om dagens stora
frågor och — åtminstone för en stund — fri från känningarna
ntaf samtidens kroniska «åkommor, njöt af att sc mensklighet
och natur ej på hvardagsvis, genom ögats dunkla glas, ulan
sa som man endast inom skönhetens verld får det, ansigte
mot ansigte. Det var då en stor högtid att läsa en roman,
och man lemnade den med samuia vemodiga känsla, som man
lemnar livarje annat, man lärt sig att älska; och de ädla ka-
rakterer, sköna gestalter, i hvilkas öden man tagit så lif-
lig del, qvardröjde sedan länge och gjöto sin egen fridfnlla
glans öfver själen. Sjclfva lasten och brottet frainstodo dä
menskliga, så som de också i sjelfva verket äro, och man
betogs derföre ej heller del menskliga behofvel att bysa med-
lidande och förlåta.
Den tiden tycks vara förhi. Med del öfverhandtagande
socielt-praktiska intresset har man börjat att äfven från det
äslhetiska gebitet söka mera direkte verka på menskligbeteu,
än förut. Så hafva dagens religiösa, sociala och politiska frå-
gor blifvil de egentliga lifstrådarue i den nyaste romanlittera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
