Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [25] Carlén, Emilie. En natt vid Bullarsjön (Nya Svenska Parnassen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beståndsdel, som Grave i denna roman, så lider naturligtvis
det hela desto mer deraf.
Detta märkes främst på bokens hjelte, som o me del*
barast står under Graves inflytande, liksom verktyget under
banden. Jus,tus tycks ursprungligen vara ämnad alt utgöra
en skäligen vacker variation på det fula thema, som anslås
hos Grave, och är det verkligen till en början, så länge man
ej känner denne och således tror 1. stå under den oemot-
ståndliga inflytelsen af en visserligen ond, men dock storartad
och mäktig ande. När man åter gjort bekantskap med de
båda presterne tillsamman (isynnerhet efter uppträdet i ”ta-
bernaklet”), sjunker J. ohjelpligen ned till den ömkligaste och
»äckligaste hjelte, som troligtvis någonsin figurerat i en roman.
Högmodig, äregirig och lidelsefull egcr han hvarken nog dygd
att besegra sina passioner, eller nog lastbarhet alt tillfreds-
ställa dem. Han ålägger sig försakelse, späker sitt kött, pi-
skar sig och iakttager strängt nog en yttre ascetism, under
det hans själ vällustigt vältrar sig i den, på sådant sätt, trap-
pistiskt inpiskade orenlighcten. Fru C. må ej invända, att
det är just sådan^ hon velat teckna honom. En förf. är skyl-
dig att teckna hvar och en af sina karakterer och ej minst
hufvudkarakteren med interesse. J. åter är i högsta grad oin-
teressant. Hau förmår slutligen knappt väcka medlidande; sna-
rare löje, såsom då han, midt under missionstankarne på A-
frika, börjar kråma sig vid tanken på, hur han i Stockholm
skall gifva opinionsmiddagar under riksdagen; eller, då hans
vacklande obeslutsamhet går så långt; alt han ej vet, b var
han skall kyssa Evelyn (se 10 häft. sid. 417). — Konsetj vent
är han dock från början till slut. Det är med en verkligen
förundransvärd ihärdighet, han raglar fram sin långa och trött-
samma bana, utan att ens till slut begå den lofliga och önsk-
värda inkonseqvensen, alt antingen bli nykter eller falla om-
kull. Nej! Herr Justus af Carleborg är för tendensens skull
tvungen att, liksom Winberg, ”slå så godt kan kan.”
Den tredje personen af direkt betydelse för berättelsen
är Constance. Genom Justus medelbart stående under
Graves dämoniska makt, afkläder sig också hon småningom
sitt bättre vetande, och oaktadt hon, efter giftermålet med
Leonard (hvilket är romanens peccatunrcapitale), blir skäligen
återställd till förnuftet, är bon dock slutligen, vid den fruk-
tansvärda katastrofen, tillräckligt galen att hoppa i sjön,
ej af sorg och förtviflan öfver att i sig finna orsaken till de
båda brödernas olycka, hvilket hade varit naturligt ock för-
klarligt nog, utan utaf det högst besynnerliga motivet; att
dymedelst försona Justus brott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
