Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [30] Fahlcrantz, C. E. Ansgarius. Bilder ur Nordapostelns lif, i fjorton sånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de«, lik en åskknall från den ljusaste himmel, flyktingars ve-
rop öfver härjande vikingar. Förgäfves är det mod, den rå-
dighet han utvecklar vid detta tillfälle: hemsk blef pröfnin-
gen, ryslig hemsökelsen i den nya vingården, kyrkan ett rof
för lågorna. Husvill, förkrossad, ja, "utan ljus af höjden",
igenkänner han i sjelfva lidandet den älskande Fadrens be-
straffning och fattar, välsignande Herrans namn, i stället för
den honom fråntagna herdestafven, "den nya, som Herren ho-
nom räcker, tiggarstafven."
Alltsedan Ardgar af hemlängtan lemnat Norden, hade
Sverige varit utan Evangelii predikan. Ansgarius, efter Leu-
derichs död biskop i Bremen, drages åter af omsorgsfull öm-
het till sin späda plantering häruppe. I nattens drömmar
sväfvar den för håns verksamma, brinnande själ: det är ock
åter en sådan, som bestämmer honom att, oaktadt ålder och
stor kroppssvaghet, å nyo besöka Sverige. Här, vid den lilla
kyrkan i Birka, vid Herigars och Frideborgs korsbeprydda
grifter, se vi åter i den trettonde sången den outtröttlige
gamle bedröfvad öfver det mörker, som ännu hvilade öfver
största delen af det för honom så kära landet. Föga väntade
han af den lottning, som kung Olof lofvat anställa till utrö-
nande af kristna lärans sanning. Samma stämma, som, enligt
förfrs framställning, på tinget af böjde detta medel, förskaffar
genom vädjande till folkets klokhet och stolthet, de kristna
lärarne ordets frihet i det vida Svithiod.
Slutsången erbjuder den mildt upplyftande bilden af hans
sista stunder. Allt andas kärlek och välsignelse. Så lyktar
en Iefnadsdagx hvars mödor för årtusenden blomma och bära
frukter. Ett skimmer af en högre morgon vafver sig in i
aftonrodnadens milda lågor. Dock skymmer hans ännu i dö-
den lifliga blickar ett moln; ett qval, som länge sårat honom,
har ännu ej förlorat sin udd. I den syn, som tyckes hafva
haft mesta inflytande på hans lifs riktning, var det honom
tillsagdt att återkomma raéd martyrkronan. Nu fruktade han,
att genom bristande trohet hafva aktats ovärdig denna höga
formån. Genom Rimherti frösterika tolkning af den gudom-
liga tillsägelsen, geuom hans hänvisning på det högtbenådade
och dock stilla bortgångne vittnet, Johannes evangelisten,
upplöses denna smärta i glad förtröstan. Skönt är hans af-
sked till de många föremålen för hans lierdakärlek: för hans
ögon, vana vid öfverjordiska bilder, "strålar åter andevcrl-
dens Orient", skymta redan de kära gestalterna af förklarade
vinner, som "sväfva till hans möte" och de sörjande kunna
hlott instämma i den slocknandes: Ara vare Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
