Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Å—m. En blick på Astronomiens öden och framtid. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om den tillika Ar den sisla eller bioti elt del-system ef en
innu högre, det hunna vi hvarken bejaka eller förnekh. ”Det
oändliga rummet blir icke uppfylldt genom ett, om ock aldrig
s& Stort, Andligt antal af aldrig så stora ändliga systemer. Den
djerfvaste flygt för icke till det yttersta målet ; det måste, om
ett slut der finnes, tillhöra andra begrepp, andra föfestäHnm-
gar, än dem vi förmå fatta.”
Studiet af töékenstjernorna har Afven gifvit anledning till
betraktelser, hvilka, i det de på företeelserna i kosmos tilläm-
pa jordlifVet erfarenheter af utveckling æh förädling* i dessa
himlakroppar se en fortgående skapelse. Mångas nebulösa na-
tur oeh oupplöslighet i de starkaste teleskoper skulle således
ega ieke en optisk utan en fysisk orsak. Verldar, ännu iek#
framgångna utur chaos, småningom upplösande sig i afskilda
punkter eller solar* skulle kunna lära menntskau, huru vårt
eget stjernsystem uppstått och vunnit sin närvarande utbild-
ning! Men vi få icke glömma, att dessa företeelser i verlds*
rymden, dessa bildningsprocesser, bvilkas verklighet samtiden
anar, efterVerlden möjligen bevitnar, tillhöra i sin historiska
verklighet tider, bvilka ligga långt bortom all menniekobistoria«
Med téleskoperna intränger menniskan liktidigt i rummet ock
tiden, och ”då i Hesiodl Théogonie verldsalUets dimensioner
uttryckas genom en kropps fallande (”blott 9 dagar oeh 9 sät-
ter behöfver kopparstädet att falla från himmelen till jorden”)*
så ansåg Hertehel d. ä. ljuset beböfva 2 millioner år, alt från
det aflägsnaste ljustöcken* som hans 40 fots teleskop uppfat-
tade, hinna till jorden.” Mycket var således längesedan för-
svunnet, innan det blef för oss synligt; mycket försvinner,
Som tnenskfighetcn kanske aldrig hinner sakna. De küdnings-
perioder* vår egen jord undergått, de lemningar efter försvua*
na vext- och djur-alster, som finnas nerbäddade i dess olika
bergsformationer* kunna visserligen erbjuda något med dessa
kosmiska -företeelser liktidigt; alltid torde likväl dessa sednare
höra betraktas såsom dé äldsta vitnesbÖrd, vi ega, om toate*
riens tillvaro. — Och så slutar förf. denna korta Öftersigt med
den anmärkning, att en vetenskap, hvilken, såsom Astronomien,
dväljes inom både rummets och tidens oändligbeter, aldrig kan
Sakna föremål för sin verksamhet. —jmu .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
