Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI - Något om den Episka Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något om den episka poesien.
(Fortsättning neh slut från ftSreg. hiftft.)
i skaldestycke! FritLiofs saga, enligt Heibergs på*
slående, är det» att det icke episka ämnet fått en episk form;
ämnet er nemligen io gen ting annat, fin en sentimental och reflek-
terande kärlek. Det går igenom detta skaldestycke en oopplöslig
”modsætning” af modern lyrisk sentimentalitet och gammal-
dags naivetet: men det reflekterade naiva, och sådant ar detta
i Frithiofs saga, fir ej längre naivt, utan snarare affektation
och svulst. Frithiofs blinda tillit till sina fysiska krafter har
öfverallt någonting löjligt; hans försäkringar om sin styrka se
nt såsom rodomontader, hvilka passa i Jacob von Tyboes rol.
Till och med py-platoniskt svärmeri förekommer på flera stål*
len, ja! konsekvent utfördt ock systematiskt framstaldt i skalde-
styckets sista sång, Försoningen, deri Balders prest i en
formlig predikan för Frithiof utvecklar, hvari försoningen be-
står. Denpa predikans resultat ar emellertid svårt att fatta,
emedan skalden bår dukat under för sin oöfverviuneliga lust
till stora ord, och bar sammanhopat en sådan mängd af af-
fekterade bilder och svulstiga trivialiteter, så alt man har en
oandlig väg att plöja för att nå fram till hans tankar, hvilka
ej synas varit ens för författaren sjelf rått klara. Efter ett
.filosofiskt rfisonnemang, hvtfri tidens, det jordiska lifvets och
dödens andemening tydes, och den läran framstfilles, att för-
SOningen ,bar i lifvet består i att — försona sig med sin fiende,
Jdtnvisar skalden, utan minsta sammanhang med det föregå-
ende, till ”en söderns Balder, en son af jungfrun”, den
presten bekänner sig icke känna, men om hvilken han, liksom
hvarje menskligt hjerta, haft en aning i sina bättre stunder.
Presten spår, att denne* Balder en gång skall borttränga den
Fist« VL
fil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
