Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI - Något om den Episka Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den epUkt-Iyriska diktarten, sådan den visar sig i Tegnérs
Fritbiof, var ingalnnda beroende af skaldens nyck. Det stränga
epos, de ti antik mening, var blifvet mer eller mindre omöj-
lig» > vi meae i dea omfattning, hvarnti det betydliga poemet
Frithiofs saga visar sig. Verldsskicket är ej mera det gamla,
menaiskoroas relektions- ocli känsloart en annan. Man bar
åtminstone svårt att Unka sig, att nu mera en skald af «ann
och oemotståndlig ingifvelse försöker att sjunga såsom
Homer. Vi crinre ännu en gång, att vi har mene episka sån-
ger af den omfattning, som Fritbiofs saga. Smärre episka
poemer knnna lyckas förträffligt, erfarenheten har visat det;
de stora knappast. Visserligen kan ännu en skald med lyck-
ligt snille genom imitation åstadkomma ett åtminstone till
formen förträffligt epos, men det skall finnas behäftadt med
det grundfelet — att ej rätt slå an *). Det må kunna för-
I .tjusa den lärde konstdomaren, men icke den bildade, konst-
älskande allmänheten, och det är dock för denntf^iom skal-
den sjunger. Vår rörliga, oroliga tid finner den klassiska
epos-formen på längd enformig och släpande. Den älskar om-
vexling, och denna fick den i det episkt-lyriska diktslaget i
Frithiofs saga.
Det episka verldstillståndet, har man sagt med rätta, fin-
nes ej mera. Det episka verldstillståndet förutsätter nemligen
nationaliteter i strängare bemärkelse, än den nya tiden,
med dess riktning att sammansmälta och förallmänliga allt,
kan skapa eller medgifva. demte nationalitet åter erfordras
ett samhällsskick af egen art: på sitt sätt stadgadt och ord-
*) Väl må nämnas bredvid Frithiofs saga Kung Fjalar, en dikt
i fem sänger, af Johan Ludvig Runeberg. Märklig är denna dikt för
den trohet, hvarmed skalden bevarat den forngamla kostymen, att icke
nämna öfriga sannt poetiska förtjenster. Men den tål ej jemförelse med
Frithiofs saga, och har ej heller på långt när kunnat förvärfva sig dess
popularitet. Bland orsakerna dertill kan man uppgifva det temligeu
enahanda oeh tröttande i formen, samt den omständigheten, att dikten
rör en nog aflägsen forntid, utan samband med vår. Eljest har detta
poem mycket värde för den forntidsälskande granskaren. Ämnet är ock
förträffligt, djupt tragiskt: de hedniska gudarne gäcka och tillintetgöra
den dygd, i hvilken kung Fjalar, den öfver sitt tidehvarf upphöjde
mannen, sätter sin stolthet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
