Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zm,
”genom rättegång skaffar sig upprättelse för skymfliga omdö-
men och tillmålen”, men frågan är, om ej redan sjelfva möj-
ligheten att derför kunna tilltala den felande ofta före-
kommer slika råheter. — Förf. uppkastar (§. 75) den frå-
gan, hvilken makten i (den kristliga) staten tillbörcr, och svarar
härpå: ”folket.” Vi hekänne, att vi ej här förstå förf:s me-
ning. Han talar nemligen sjelf i nästfölj. § om statsmaktens
fördelning i I) ständermakten, c2) domaremakten, 5) den sty-
rande eller egentliga regeringsmakten, och medgifver ju der-
med, så vidt vi kunna inse, att folket icke är den enda stats-
makten. Skulle detta dock vara förf:s mening, så hafve vi
deri ett motstycke till det hekanta, för ett par år sedan af
en så djup indignation mötta påståendet, att regenten vore
den enda statsmakten, och förf. har då verkligen rätt deri,
”att blaud vår tids många frihetskämpar få torde kunna upp-
visas, som andragit och sökt göra gällande denna lära om ett
allmänt konungadome” (s. I5o). Vår tids frihetsvänner åt-
nöja sig nemligen, såsom man vet> med läran om de båda
statsmakterna, af hvilka de ej anse någondera mera ”egentlig”
eller oegentlig än den andra d. v. s. de fordra folkets delta-
gande uti, men ej dess allenadjesiltning af styrelsen. Och
dessa måttliga anspråk anse vi för de allena sanna; ty om
ocks«: den ”kristliga staten” endast kunde vara ett valrike; så
kan makten dock ej sägas ligga hos folket allena, emedan det
i och med sjelfva valet återgår till endcls lydande och endels
styrande. — En motsägelse mot sin egen åsigt begår ock förf.
då han kallar ständermakten den lagstiftande och dock (såsom
rätt är) ogillar förhållandet i Norrige, att trenne Stortings be-
slut blifver lag. Såsom konsequeut kan han först kalla stän-
derna och regeringen tillsammans den lagstiftande
makten. — I fråga om ”ständermakten” instämme vi med förf.
i hans åsigt, att af konungen utsedde ständer-ledamöter mot-
strida sjelfva begreppet af representanter, emedan de icke äro
,Jrena uttryck af folkets tänkesätt och vilja.” För vår del
kunne vi ganska väl tänka oss dem såsom konsultativa med-
lemmar af ständerförsamlingen, men alldeles icke såsom vo-
terande. Ty just derföre föredrager man, såsom högsta in-
stansen i regeringen, en enda person (monarken) framför ett
fiertaligt råd, emedan cn ensamt stående lättare tillbakabålles
från det orätta, än ett enigt flertal; vill nu regenten, för att
sa säga, multiplicera sig uti efter hans diktamen voterande pai-
rer, så förvandlar lian i sjelfva verket det monarkiska sty-
relsesättet till ett oligarkiskt. — 1 afseende på ständernas
bildande förkastar förf. stånds- och klass-representationen.
!>et skälet mot dessa representationssätt ”att tillvaron af stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
