Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [41] Ignell, N. Grunddragen af den Christliga Sedoläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5ÏÜ
som ett poetiskt eller rhelorisht tendensspråk, med hvilket
lian visst icke vill utrota menniskans Iro på möjligheten af
religiösa sanningar, ulan endast i gripande ordalag söker brin-
ga å hane en reform af våra nu i mången punkt så otillfreds-
ställande symboler. Någon norm måste för kvarje bekännelse
finnas, så länge kyrkan ej är en (religions-)akademi och lära-
ren en föreläsande professor. Att i ett land, der yttrande-
rätten är fri, skrifter skola framträda, ”som beriktiga och fram-
ställa i en högre dager den i symbola uttalade tron och lä-
ran”, betvifle vi icke; men om det skulle vara lämpligt, att
sådana slags undersökningar skedde ifrån predikstolen, sätte
vi högeligen i fråga. Tider hafva funnits och kunna komma,
då sådana abnormiteter hlifva nödvändiga; men såsom normalt
tillstånd anse vi dem i kyrkan rent af förkastliga. Revolu-
tioner måste stundom ske, men de kunna omöjligen autori-
seras genom lagar, utan måste uteslutande öfverlåtas åt de
enskildes känsla och samvete; och såsom revolutionärt anse
vi prestens uppträdande mot församlingens lära. Den prest,
som derlill känner sig kallad, vågar det; och är hans kallelse
sann, så vågar han ej allenast, utan vinner äfven.
Vi hafva varit ulförlige i rec. af förf;s tankar om kyr-
kan, emedan han der visar sig mest egendomlig och vi, oak-
tadt vår enighet med honom i hufvudteudensen, der i flera fall
från honom afvika. lians härpå följande afhandling om sta-
ten sluter sig i alla punkter till det närvarande liberala tänke-
sättet uti politiken, ja! går i vissa fall (t. ex. i fordran af ett
val af konung) utöfver liberalismens närmaste fordringar. Sta-
len fattas rikligt såsom en organisk och sedlig anstalt (s. 70).
Atal mot yttranden inskränkas till dem, hvilka mana till upp-
ror, förnärma offentlig tjensteman i lians embelsutöfning eller
innehålla obevisliga beskyllningar mot enskild person (s. 121).
I följd häraf anser förf. lagen för majestätsbrott höra bort-
dömas (s. 122). Vi förstå dock ej, huru förf. rimmar detta på-
stående tillsammans med sitt medgifna laga åtal af yttranden
”genom hvilka den aktning slöres, som tillhör den offentliga
ordningen, den han (embetsmannen) representerar.” For vår*
del finne vi regentens frihet från allt klander vara förnufts-»
enlig, då rättigheten att hade åtala och klandra hans mini-?
strar dermed förenas. Det bevis, som förf. för sin mening»
hemtat från Rom under kejsartiden, är ej lyckligt valdt; ty!
det är klart, alt majeslälslagens tillämpning just i de absoluta!
staterna måste hafva de största svårigheter, alldenstund (lett
allmänna tänkesättet der endast kan rikta sig mot regenten*
personligen. Äfven anse vi förfrs bortdömande af alla injurie-?
processer mindre grundadt. Väl är sannt, att man ej geruat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
