Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medlemmar, hvilka också glödde för ära och rykte. De,
hvilka sträfvade efter denna utmärkelse, kunde endast efter en
lång och sträng pröfning, under hvilken tid de såsom novicer
fingo uppfylla chevaleriets alla fordringar. Ridderskapet var
det mål, till hvilket hvarje ädel yngling sträfvade, och för att
förtjena denna värdighet, hvilken endast den som var modig,
tapper och dygdig kunde erhålla, fordrades att man, under
en långvarig pröfning, skulle förblifva i en underordnad
ställning såsom väpnare åt någon utmärkt riddare och noga
bemärka dennes uppförande såsom blifvande föredöme för sitt
eget, och under denna tid iakttaga den största blygsamhet,
ödmjukhet och måttlighet, tills kallelsen erhölls att äfven
utöfva högre pligter.
Hos alla stammar har det varit brukligt att antaga en
bestämd tid, då ynglingen skulle tillåtas deltaga i de
fullvuxnas samqväm och då honom tillföllo alla de förmåner, hvilka
tillkommo denna klass. Att denna öfvergång skulle helgas
genom särskilda ceremonier, ligger i sakens natur. Det är
hvarken något för våra götiska förfäder egendomligt eller
dem uteslutande tillhörigt uti det sätt, hvarpå dessa förmåner
och rättigheter tilldelades. Vi måste i de säregna drag, som
utmärkte chevaleriet, i de öfverspända, svärmiska och nästan
heliga föreställningar, som medföljde det och bildade en
märkvärdig motvigt mot tidens råhet, söka de egenheter, hvilka
göra riddarväsendet till ett värdigt föremål för vår
uppmärksamhet. Man har, efter Taciti yttrande, ansett chevaleriet
härleda sig från de germaniska stammarna. “Alla staters
angelägenheter”, säger denne författare, “afgöras af dess
medborgare i full rustning. Men ingen får bära vapen eller kläda
sig i krigsdrägt, utan tillåtelse. En af hufvudanförarne,
fadren eller den närmaste slägtingen åligger det att införa
ynglingen, i församlingen och då gifva honom sköld och lans.
Dessa vapen anses tillhöra mannsåldern och är den första
utmärkelse, ynglingen erhåller. Förut är han blott medlem af
sin familj, men från denna stund tillhör han staten.” Taciti
Germanica.
De skandinaviska sagorna bekräfta detta och innehålla
berättelser om flera ridderliga bedrifter, utöfvade af dessa län-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
