Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antagit formen af romantisk hängifvenhet. Man trodde ock,
att hon ofta besvarade denna kärlek genom särskilda bevis på
ynnest och beskydd. Fraissart berättar, att under ett af de
kristnas tåg i Afrika, sågs ofta en stor svart hund i lägret,
och hvilken skällde alldeles ursinnigt, då de otrogna någon
natt sökte nalkas lägret, hvarigenom den ock gjorde de kristna
så stora tjenster, att man allmänt kallade den ”vår frus hund.”
Men oaktadt riddartidens krigiskt-religiösa skaplynne i
verkligheten nedsjönk till rå öfvertro och intolerans, så var
dess theori herrlig och riktig. Att krigaren drog sitt svärd
till sitt fosterlands försvar eller till den betryckta oskuldens
beskydd eller till upprätthållande af kyrkans rättigheter, och att
han tillika egde en så djup andakt, att den höjde honom öfver
den fördel, ja! till och med öfver den ära, som segern skulle
medföra, och hvarigenom äfven sjelfva nederlaget blef honom
en gudomlig lärdom om förödmjukandet och agandet, och att
slutligen riddaren, på hvilkens tapperhet hans landsmän skulle
lita, blef dem ett föredöme i iakttagandet af troslärans
föreskrifter, var så väl beräknadt att höja, mildra och förädla
krigsyrket, och vi måste djupt beklaga dess benägenhet att
nedsjunka till bigotteri, förföljelse och ofördragsamhet.
Emellertid äro alla jordiska institutioner svaga och huru
herrliga de än må vara i theorierna, äro de dock utsatta för att
försämras genom våra onda lidelser, tills slutligen deras
följder blifva just motsatsen af hvad som var ämnadt.
Chevaleriets andra egenhet bestod i dess dyrkan för det
qvinliga könet och särdeles för den dame, hvarje riddare
utvalt till föremål för sin tillgifvenhet. Denna känsla eftergaf
knappt det andliga nitet och rådde stundom öfver det. Dess
skaplynne var så egendomligt och öfverdrifvet, att det nästan
gick till afguderi.
Sjelfva källan till denna känsla såväl som grunden till
hela riddarväsendet, finnes hos de nordiska folkstammarna,
hvilka äfven i deras råaste tillstånd egde så många hedrande
företräden framför alla andra folk på samma bildningsgrad.
Deras ynglingars kyska och nyktra seder och den bland dem
rådande mening, att det var vanhederligt att hafva
umgängelse med det andra könet före 20 års ålder, verkade högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
