Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drifne, en handling, som kostade Spanien en stor del af dess
välstånd, ty det förlorade derigenom sin idogaste befolkning.
Den romaneska anstrykning, som riddarväsendet gaf den
spanska karaktären, qvarblef länge i de spanska sederna äfven
efter sjelfva riddartiden, liksom horisonten färgas af
solstrålarna ännu sedan solen nedgått. De krigare, som Spanien
sände till Nya Veriden, sökte och funno äfventyr, liknande
romantikens tidehvarf; de utförde bragder och strider mot en
sådan mängd fiender; att endast riddarhistorien kan uppvisa något
dylikt, och de följde riddarnes föredömen till och med i den
liknöjdhet för menniskolif och blodsutgjutelser, som alltid
åtföljer en svärmisk ofördragsamhet. Men girigheten ökade den
dystra taflans skuggsida — och denna last var intet arf från
riddartiden. Deremot öfverensstämde det ofördragsamma nit,
som med våld förstörde Indianernas altaren i stället för att
genom förnuftets vapen bekämpa deras villomeningar, som för
en brottslig synd betraktade både deras okunnighet om en
religion, hvilken aldrig blifvit predikad för dem, och deras
vägran att erkänna en troslära, hvilken så illa framställdes
för dem, helt och hållet med riddar-andan och den
ridderliga tron.
Riddarnes liksom hela tidehvarfvets religion sjönk till en
nästan rå vidskepelse, och hvarje riddare antog sig ett helgon,
till hvilket han hänvände sig i farans stund och hvilket han
jemte hans mös blick tillskref segern. St. Michael,
Seraphimernas furste och satans personliga motståndare, St. Jakob,
St. Yrian, St. Erik, hvilka alla vantron begåfvat med
ridderliga egenskaper, valdes företrädesvis till de jordiska hjeltarnes
himmelska beskyddare. Riddarne brukade nämna deras namn
efter sina egna såsom lösen, stridsrop m. m. Då Edvard III
en natt fäktade under murarna af Galaix, hörde man honom
ropa för hvarje hugg han fällde: ”Ha, St. Edvard, ha, St.
George!” Men den heliga jungfrun, som vidskepelsen begåfvat
men alla jordiska fullkomligheter, såsom ungdom, skönhet
och behag, var ett synnerligt föremål för alla riddares och
öfriga goda katholikers dyrkan. Torneringar och vapenlekar
anställdes till hennes ära liksom för en jordisk dame, och
den andakt, med hvilken hon dyrkades, tyckes stundom hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
