Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heter, hvilka, för att blifva qvitt sina tillbedjare, förmått dem
att underkasta sig de största faror, men att de blifvit
fångade i de snaror, de sjelfve utlaggt, då kämparne vunnit en
oväntad seger. De blefvo nu tvungna att belöna de bragder,
som blifvit utförda i deras namn, ty eljest skulle hvarje bard
sjungit om denna trolöshet. Det hände äfven stundom att
älskaren begagnade sig något strängt af denna rättighet, såsom
det omtalas i den ryktbara fabeln om de tre riddarne och
särken, der en dame föreslår sina tre älskare, att endast klädde
i en af hennes särkar blanda sig i en mêlée (allmän
sammandrabbning) vid ett tornerspel. Detta farliga förslag afslogs
af tvenne af riddarne, men antogs af den tredje, som i denna
lätta drägt störtar sig bland de tornerande, der han erhåller
många sår, men också dagens pris. Dagen efter gaf damens
man, ty hon var gift, en ståtlig bankett för alla de riddare
och ädlingar, hvilka öfvervarit torneret. Den sårade riddaren
sänder särken åter till dess egarinna med begäran att hon
vid denna fest skulle nyttja den öfver sin rika drägt, oaktadt
den var söndersliten, smutsad och alldeles fullstänkt med
blod. Den ädla frun tvekade icke att uppfylla riddarens
begäran, förklarande att hon ansåg denna särk nu dyrbarare,
sedan den var fullstänkt med hennes tappre väns blod, än om
den varit försedd med de präktigaste ädelstenar.” Jaques de
Bazin, som omtalar denna berättelse, tvekar om han åt
riddaren eller åt den högsinta frun skall gifva den sanna
kärlekens lager. Han försäkrar oss äfven, att hennes man hade
förstånd nog att icke förundra sig öfver sin frus ovanliga drägt,
och gästerna beundrade henne högeligen, som uppfyllt
riddarens begäran.
Stundom begagnade sig både riddaren och hans
älskarinna af klokhetens vapen att nå samma ändamål, och med
stundom samma utgång, hvarvid mycken fintlighet visades å
båda sidor. Så förekommer i visan om ”Jungfrun vid källan”
(se Arfvidsons folkvisor), huru en mö lofvar en riddare sin
hand, om han kunde hemta henne tre rosor:
De som äro vuxna detta här år,
Och stånda på sina egna rätter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
