Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grofva och råa utsväfningar. Vi hafva redan omnämnt, att
af våra götiska förfäder hade riddarne lärt sig den aktning
och tillgifvenhet för det svagare könet, hvilka sedermera
bildade sjelfva kärnan i riddarväsendet. Men då de äldre tidernas
enkelhet gick förlorad, försvann äfven deras oskuldsfullhet,
och ehuru qvinnan ännu dyrkades med lika mycken
hänryckning, som i de germaniska skogarna, fortfor hon icke att vara
samma rena föremål för denna dyrkan. Man aktade icke
längre äktenskapet, och som den unge riddaren vanligen saknade
både lust och medel att försörja hustru och barn, valde han
sig ofta en älskarinna bland hofvets gifta damer. Visserligen
antog man ock, att en dylik förbindelse kunde ega rum i all
tukt och ära, och såväl mannen som verlden betraktade den
såsom af en helt platonisk beskaffenhet, hvaraf ingen fara
kunde uppstå, men naturen hämnade sig för det våld, hvarmed
man sökt tvinga henne, och under det att den metafysiska
studenten i kärlekens hof påstod, att riddarne eftersträfvade
att kyssa sin älskarinnas hand eller mund, och att han icke
egde större anspråk på hennes ynnest, njöt man i hemlighet
af en kärlek, som hvarken var särdeles ren eller upphöjd. I
den förut omnämnda romansen Johan de Saintré förekommer,
huru samma grefvinna des Belles Cousines, som håller så långa
tal mot de sju dödssynderna, icke endast beviljar sin gode
riddare “le don d’amoureuse mercy”, utan börjar äfven
sedermera en högst ovärdig och skamlig kärlekshandel med en tjock
abbot, hvarvid sannerligen inga högre känslor funnos. En
romans, kallad Tirante le blanc, som af Cervantes anses såsom
en trogen tafla af riddartiden, tyckes vara skrifven på en
bordell, och då man nogare granskar medeltids-dikterna, kan
man lätt föreställa sig, att den kyskhet och renhet, som så
ofta omtalas, tillhöra dikten, men lasterna verkligheten. Dessa
sinnliga utsväfningar tilltogo mycket efter korstågen, emedan
de, hvilka återkommo från dessa äfventyrliga färder,
hemförde österns förderfvade seder till hämnd för de olyckor,
vesterns kämpar förorsakat dess barn. Joinville omtalar, att
Ludvig den helige i förtroende beklagat sig för honom öfver
de skamlösa utsväfningar, som under hans heliga tåg begingos
till och med i hans eget tält och af hans egen omgifning;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
