Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utom dessa öfningar hade svåsvennen flere åligganden,
hvilka egentligen tillhörde tjeneren. Han åtföljde äfven sin
herre under jagten, ett nöje, som ansågs för en ädel riddares
förnämsta tidsfördrif under fredstid, och hvars lagar noga
inskärptes hos ungersvennen. Man lärde honom de
brukligaste hornlåtar och jagtrop för att uppstämmas vid olika
tillfällen, såsom då hundarne voro lössläppte, då villebrådet
syntes, då det stannade att försvara sig och då det föll.
Denna öfning företogs icke endast för nöjet. Den unga
ädlingen måste lära sig uthärda möda, hunger och törst, för
hvilket jägaren ofta var utsatt. Genom vanan att möta och
affärda en varg, en räf eller ett vildsvin, då djuret
plötsligen vände sig för att angripa sina förföljare, lärde han sig
att med mod och sinnesnärvaro skåda faran. Den
noggrannhet, med hvilken han af det jagade djurets spår måste leta
reda på dess väg, vande honom vid uppmärksamhet och
eftertanke. Då han under jagten tillbringade dag och natt i vilda
och ovägade skogar, förvärfvade han sig den för krigaren
nyttiga förmågan att iakttaga och utforska landets form och
läge. Han lärdes att, då mörkret öfverraskade honom, rida
efter stjernorna, om de voro synliga, och att eljest helt lugnt
lägga sig i gräset eller uppklättra i ett träd. Kom han vilse
om dagen, visste han att leta sig fram genom att noga
bemärka, på hvilken sida träden voro mest betäckta med mossa,
och åt hvilket håll deras grenar växte mest, hvilka
omständigheter, då de jemnfördes med vinden, biefvo honom säkra
vägvisare.
Det ålåg honom att aftaga huden och uttaga inelfvorna
på det fällda djuret (på franska faire la curée) och hvartill
fordrades mycken skicklighet. Han skulle äfven sätta maten
på bordet och, som det hette i folkvisan, "stå för riddarens
bord”, uppassa under banketter, och skära för, då sådant
honom uppdrogs, och hade han tillfälle att visa både behag
och ledighet.
Utom dessa mångfaldiga bestyr skulle han sadla riddarens
häst, gå eller rida hans ärender, samt åtfölja och uppvakta
husets damer. Han skulle lyda dem nästan som om de varit
öfvermenskliga varelser, hvilka icke tillhörde samma slägte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
