Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då man snart skall finna, att de fullt öfverensstämma med
den anda, som de voro ämnade att väcka och utveckla.
Den tillämnade riddarens uppfostran begyntes tidigt.
Sedan de första barnaåren voro förbi, ansåg man att den
moderliga omvårdnaden skulle försvaga och bortskämma honom.
”Prisar du icke Gud, som skänkt dig så förhoppningsfulla
barn?” sade den stolta fru Mabel till sin man, den ädle hertig
Guerin af Montglaive, då de vid en fest betraktade sina söner.
”Min fru”, svarade hertigen i en sannt ridderlig anda, ”Gud
och St. Mårten förlåte mig det, men jag vet intet, som
harmar mig mera, än att se dessa fyra lättingar, hvilka oaktadt
sin ålder, icke göra annat än äta och dricka och förspilla
tiden med fåfänga nöjen.”
Att förekomma ett dylikt förslappande lefnadssätt, lät
man gossen taga första steget på banan, som ledde till
riddarskapet, och han blef page, småsven, hofsven, smådräng.
Den unge ädlingen fördes nu från föräldrahuset till någon
ädel riddare, som fadren omsorgsfullt utvaldt bland dem, hvilka
ansågos hålla sitt husfolk i tukt och god ordning, men
barnen af den högsta adeln och af kronvasallerna uppfostrades
vanligen vid det furstliga hofvet. Stundom erhöllo de äfven
den första uppfostran i klostren. — Om också denna stränga
uppfostran under sednare tider mycket försvagades, måste
dock erkännas, att den tanke, som låg till grund derföre,
vara förträfflig. Ynglingen skulle lära sig blygsamhet,
lydnad, skicklighet att föra vapen och ridkonst. Han öfvade sig
dagligen med vapen, passande för hans styrka, och
undervisades att med behag oeh säkerhet styra sin häst, att brottas,
och spänna bågen och att föra svärd och spjut. Man lät
honom rida i fullt galopp mot en trädbild, hvilken i ena
handen höll ett slags sköld, kallad quintaine, som rörde sig på
en axel. I dess andra hand hade bilden ett trädsvärd, med
hvilket den gaf ryttaren ett slag, om han icke med största
skicklighet skötte häst och vapen i det ögonblick, då
quintainen af hans stöt for rundt omkring. Olaus Magnus
omtalar, att i Sverige måste svennen ofta förvärfva sig sitt
frukostbröd med att träffa målet genom pilskjutning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
