Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [56] Braun, Wilh. von. Knut, poetisk Kalender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deles interessant personlighet. Allra minst väckas läsarens rörelse ock
deltagande, om lian af den känsla, läsningen Täcker, tycker sig ertap-
pa, att skalden i allsköns lugn användt sin fantasi att uppfinna tankar
och uttryck, som icke ursprungligen tillhöra hans lefnadsförhållande
och sinnesförfattning, eller att hans utgjutclser härflyta från en Tek ka-
raktär, som omanligt möter lifvets pröiningar. Toner af det ena eller
andra slaget af falsk lyrik trodde man sig bafva förnummit, och Teg-
nérs toner, så nya, så friska och så olika de andra, gjorde derföre ett så
mycket gladare och djupare intryck, som de ansågos tillika innebära en
protest mot oriktiga grundsatser i skaldekonsten samt en konstlad och
skämd smak : en snillrik och praktiskt verksam polemik mot det vittra
ofog, man ogillade.
Bland dem, som icke höra till de sorgmilda lyrici, är Wilhelm von
Braun en. Någon anmärkte visserligen, med afseende på en af hans
föregående kalendrar, att han började luta åt det sentimentala hållet;
men dermed hade sig cj så illa. Denna lutning var icke stark, och von
Braun skulle ej trifvas länge på pjunkets område, om han också toge
ett steg derinom. En ton af sorg och vemod går understundom genom
von Brauns dikter, men den sentimentala tonen är icke hans. Med be-
låtenhet lägger man ifrån sig von Brauns dikter; har man ej ofta känt
högre, innerligare rörelser, så har man dock säkert hjerlligen skrattat
och känner sig gladt upprymd. Hvad den inre halten af hans sånger
vidkommer, äro de icke osedliga, ehuru en och annan af dem hnfva
den grofkornighet i tanken eller uttrycket — ofta onödigtvis, der ej
qvickheten fullt legitimerar djerfheten — att de ej alla kunna obetingadt
läggas ”på Divansbordet.” Kärnan i hans poesi är det äkta svenska
och manliga hjertat; ty hvilken skildnad än i theorien må göras mellan
skalden och menn^skan, så anse vi dock Geijer ha rätt deri, då han
säger: ”först en man, sedan en poet!”
Von Brauns sednaste poetiska kalender, Knut, innehåller, jemte
några ord ”Till Allmänheten”, en mängd smärre dikter af olika tonart,
fortsättningen och slutet af ”H a n k a , dramatiserad folksaga”, samt bör-
jan af ”Napoleon, första afdclningen, en Kadetts äfventyr.” Bland de
smärre sångerna fäste vi exempelvis läsarens uppmärksamhet på ”Min
högsta önskan för närvarande”, deri han, för att besegra lifvets leds-
nad och fylla dess tomhet, önskar sig åter kunna blifva kär, men tilli-
ka, med skämtet vändt mot sig sjelf — ett skämt, som aldrig förfelar
sin komiska verkan — uttalar sin misströstan om att kunna blifva det,
äfvensora sin räddsla att det försöka. Det är emellertid ej farligt för
en skald att inför allmänheten bekänna sig vara en ”skeppundsvigtig
ungersven”, då hans sångmö uti ingen vändning förråder sig lida af nå-
got gumfläsk. Ibland de bästa sångerna är ock ”Inbjudning från Sve-
riges unginör till Sveriges ungkarlar i anledning af skyddsföreningen.”
Ölutligen anmärke vi sången ”Emilie Högqvist”, ett slags elegie, ehuru
ej versslaget är elegiskt: kanske de vackraste blommor, somblifvit lagda
på hennes graf.
Brist på utrymme förbjuder att redogöra för det vigtigaste i bo-
ken, nemligen slutet af ”Hanka, dramatiserad folksaga”, en ganska läs-
värd dikt. Om ”Napoleon, en Kadetts äfventyr”, hvaraf endast bör-
* jan finnes i denna kalender, få vi yttra oss framdeles i sammanhang.
. • ! ’ -It.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
