Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Anjou, L. A. Strödda anmärkningar rörande svenska kyrkoreformationens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
gamla kyrkan innan den lärt sig inse att våldets tider voro
förbi, som förmådde biskop Brask att genom hemliga för-
behåll urskulda sin eftergifvenbet för yttre tvång. På detta
sätt räddade ban sitt 1if 1520 genom att uppvisa sin hemliga
protest emot afsättningsdomen öfver G. Trolle. År 4597 för-
sökte han samma medel. Att lida och umgälla som en god
Jesu Kristi stridsman, föll icke denna kyrkans kämpe in.
Ett tredje ’och mäktigt hinder var Johannis Magni upp-
irädande. Denne man, som varit den yngre Sten Stures om-
bud vid romerska hofvet, och efter hans död emottagit en
lärareplats i Brindisi i Italien. återvände, sedan ryktet om
Stockholms blodbad nått hans öron, till Rom och uppträdde
inför påfven såsom oombedd förespråkare för sitt betryckta
fädernesland och dess kyrka. Af sin fordna lärare vid uni-
versitetet i Leyden, påfven Adrian VI, sändes han som påflig
legat till Sverige, der han infann sig vid riksdagen i Streng-
näs 1323. Men snart snärjdes han i de trasslade förhållan-
dena. Rättskaffensbet, foglighet och ett välmenande sinne äro
nödiga egenskaper för den, som bar sig förelagd den bryd-
samma uppgift, hvilken det nu tillhörde Joban att lösa. Han
egde dessa egenskaper. Men ban hade ock tvenne fel, och
dessa bland de farligaste för en man i bans ställning: dessa
voro obeslutsamhet och fåfänga.
Icke alldeles obesmiltad af den halfbet, som frätte på
kyrkan, var han en af dessa medelvägsmän, som i starka parti-
tider blifva en lekboll för begge partierna. Från ena sidan
sköts han fram af Brask, som var oförfärad så länge han
sjelf stod bakom, från andra sidan höll Gustaf I honom till-
baka genom sin saks rättmätighet i många bänseenden, äfven
ur påfviska kyrkans synpunkt, och kanske genom de lysande
utsigter, som öppnades för Johannes sjelf: erkebiskopskräklan
var en krok, hvarpå några år förut äfven Arecimbold, siste
— påflige legaten före Johannes, bade fastnat. Af Johannis
vacklande kom, att, när ban sjelf ville resa, behöll konungen
honom qgvar, och när han ville qvarstanna, blef han bort-
skickad >).
> «) Theiner, hvilkens arbete ”Schweden und seine Stellung zum S
heiligen Stuhl” etc, svårligen kan få annan egenskap än att vara ett
FREY. I 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
