Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Anjou, L. A. Strödda anmärkningar rörande svenska kyrkoreformationens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
svenska thronen gaf detta hopp ännu större utsträckning. Alt
berodde på det inflytande man kunde vinna och behålla öfver
drottningen och genom henne öfver konungen. . Drottningen
blef ett medl, genom hvilket verkade ’närmast licinies hofpre-
dikanter, och ibland dessa förnämligast Herbst, samt inkom-
mande jesuiter, hvaribland påfliga legaten Poassevin; kardinalen
Hosius, född i Krakau, såsom biskop af Kalm och Ermeland
verksam inom Polen, särdeles för kätteriets utrotsnde. per-.
sonligen känd och värderad af polska konungahuset, sedan
kallad till Rom och der ledande många af romerska kyrkans
vigtigare angelägenheter, högt ansedd för helighet, på hvil-
kens värde vi dock snart skola anföra bevis, hade hög-
sta ledningen af omvändelseverket i norden. Han underlät ej
att i bref till drottningen föreställa henne, hvilket Gudi be-
hagligt verk det vore, om hon förmådde till den romerska
kyrkan återföra sin man, och genom honom hans rike.
Joban II:s grubblande sinne kunde icke i en tid, då allt
upprördes af kyrkans strider, blifva främmande för forsknin-
gen efter trons och kyrkans sanning. Hänvisad, då vid hans
resa i England Kalvins skrifter började vinna hans uppmärk-
samket, till en kyrkofaders, Cyrilli af Jerusalem, skrift såsom
motgift mot kalvinistisk villfarelse, hängaf han sig åt kyrko-
fäders studium, och trodde sig finna hos protestanterna mycket
ogilladt, som doek ursprungligen tillhört kyrkan, och i påf-
vedömet många falska tillsatser till den ursprungliga kristen-
domen. Till denna medelväg ledde honom äfven särskilda
författare, såsom Cassander, bvilken betraktade romerska kyr-
kan och den protestantiska såsom tvenne ytterligheter, hvilka
genom ömsesidiga eftergifter borde kunna med hvarandra för-
likas. Ett sådant tänkesätt var ej ovanligt, innan ännu genom
tridentinska mötet påfviska kyrkan stadgat sin trosbekännelse,
och genom denna gjort förlikning svårare, eller omöjlig. Jo-
hans fyraåriga fängelse hade gifvit honom god tid att befästa
sin öfvertygelse. Man har misstänkt, det han under denna tid
af sin gemåls uppoffrande kärlek fattat böjelse för påfviska
kyrkan. Möjligen kan den hafva bidragit att stadga honom i
hans öfvertygelse att sanningen låge dökia kyrka närmare, än
protestanterne vanligen ville medgifva. Men det var så långt
Y
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
