Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Thomsen, Grimur. Karaktäristik öfver den Isländska Litterturen (öfvers. af C. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
land och red med ett talrikt följe genom häradena, klädd i
en röd skarlakans-kjortel, öch, som det kallades, färgade klä-
der (lit-kledi). Den vadmalsklädde mannens svärd var väl ingen
konungaskänk , ej häller guldbeslaget som ungersvennens, men
derför var det ej mindre hvasst; det fanns ingen rostfläck på
klingan; hura ofta kon än blifvit färgad i blod. Hans sjelf-
förtröstan är derför ej mindre, ty också hans ungdom var rik
på erfarenhet, kamp och bragder. - Gammal sitter ban i sin
smedja och hamrar på en spjutspets, hans unge: son drager
bälgen; gubben småpratar för. sig sjelf och sänder tanken till
gångna tider; bland annat säger han på sitt torra vis (Land-
näma-bök): |
Ensam
At eltofva
Bane jag blef;
Blås mera! - | ;
Såsom ännu ett ytterligare bevis på den gamla Nordens
afsky för räheten och den blott djuriska styrkan, kan anföras
det föraktliga sätt, på hvilket sagorna behandla Bärsärkarne
och Bärsärkagången. De framställas alltid såsom den fordna
hjeltekraftens missfoster. Och så måtte väl också de böra
kallas, som bade till daglig vana att tjuta som hundar, bita
märken i sina sköldar, så att fradgan stod dem om munnen,
och alt slåss mot liflösa, såväl som mot lefvande ting. Och
den man, som, utan att i allmänhet hafva något gemensamt
med de egentliga bärsärkarne, dock i enskilda anfall af vrede.
och förbittring kan rasa som en sådan, blifver alltid beklagad,
och det heter gerna: ”Det var skada på en så dugtig karl”
Som oftast föras i sagorna desse bärsärkar fram emot en eller
annan tapper bjelte, som dock städse får bugt med dem, i trots
af deras raseri, vilda kraft och trolldom, hvilken sednare vanligt-
vis är med i spelet. Bärsärkarne böra alltså betraktas som
utväxter på den fordna hjeltekraften, och de blefvo ock så i forn-
tiden ansedde. När någon viss författare har velat göra Bär-
särkaväsendet till något egendomligt för den gamla Norden,
till uttrycket för den högsta kraft, ja! då man till och med kallar EE
guden Thor för bärsärk och talar om hans bärsärkagång, så / S
är det alltså ett groft missförstånd; ty bärsärkaväsendet var,/
Frrv, IL 6 Å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
