Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
&
fäders. > Man kan bringa” den i vanrykte, förbjuda dess sammankomt>
ster, söka att splittra dess krafter, afsätta de professorer, den aktar
och älskar, men aldrig skall den låta sig afskräckas; tvärtom skall den
fördubbla sin enighet; sin kraft och sitt mod, för att motstå förtryc-
ty frihetens tid är nära och ve dem , som vilja fjättra densamma P?
= Vid den nordiska fest, studenterna i Köpenhamn den 13:e
ist. Jan. anställde på kongl. skjutbanan, var dess sal på enkelt men
passande sätt dekorerad med de nordiska lejonen, de tre flaggorna och
studentfanorna. Etåtsr. Ochlenschläger, pastor Grundtwig och prof.
Clausen bevistade efter inbjudning festen, i hvilken dessutom ett antal
af omkring 150 äldre och yngre studerande, deribland flera embets-
män, deltogo. Då efter en högtidlig marsch, spelad af lifjägarnes mu-
sikkorps — som, dirigerad af hr Eichmiller, var anmodad att besörja
och understödja den musikaliska delen af sällskapets nöje, och som
förträffligt utförde sitt värf — hade satt sig till bords, och sedan en
för tillfället författad nätt sätip vär afsjungen, utbragte kand. FK or-
saae den första eller minnesskålen, i det han tackade de bortgångna
slägter för all deras åtgärd till Nordens och den nordiska andans ut-
veckling, och särskildt uppeböll sig vid de tre frejdade män, som på
det sist förflutna året voro bortryckta, Geijer, Franzén och Finn Mag-
nussen. Sveriges klagan Hade ljudat öfver de förstnämnda och hade
funnit en stark genklang i danska bröst, men till det aflägsna Island
hade budskapet om dess dyrt älskade sons bortgång ännu ej hunnit,
och det skulle sörja djupt öfver förlusten af honom, hvars hela hand-
lingsrika 1f varit egnadt åt dess och Nordens förherrligande, och de
närvarande borde såsom tacksamma söner af samma Nord dela dess
sorg och hedra hans minne. Sedan härpå en vacker sång af P.R. blifvit
afsjungen, utbragte kand. C. Ploug löftets bägare. Ungdomens hopp
— yttrade han bland annat — till den skandinaviska idéen lefde Vis-
serligen ännu, sedan första hänförelsen derför, såsom naturligt var,
hade måst bortdö och hvilans tid inträda, men hoppet skulle éj
kunna fortfara att lefva, med mindre det öfvergick till en tro, en bå-
de känd och erkänd förvissning om idéens sanning och segerrika kraft,
ty blott de troende kunde vara trofasta, blott de kunde bringa offer.
och trotsa faror för en sanning, i det tron gjorde menniskan rikare
och starkare, bättre och större, genom att ingjuta hos henne sanningens
egen fullhet och styrka, i det tron först gaf henne tro på sig sjelf,
Det kunde gerna vara sannt, att vår tid blott hade föga tro, och att
vårt folk icke hade stark böjelse att hysa någon sådan; men man kun-
de icke veta, huru nära den tid var, då vi kanske framför något annat
folk skulle behöfva troj tro på sanningen af vår sträfvan och tro på
oss sjelfva, för att ej gå förlorade. Vi visste hvarken, hvilka våld=
samma rustningar kunde nå oss utifrån, eller hvad som förbereddes i
samfundets eget sköte, af hvilka lidelser det kunde uppröras, af hvilka
hittills ringa aktade eller missbrukade krafter det kunde undergräf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
