Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
vas. Om sådant förestod, då skulle saknaden af såväl religiös gom
politisk tro snart kännas, då måste den sökas och finnas eller — vår lott
vore kastad. Om sådant förestod, då måste ungdomens framtidshopp lida
skeppsbrott i nuets ragnarok, med mindre det förut blifvit en tro. Och
hvarför skulle man-ej kunna tro på den skandinaviska idéen, hvars sanning
historien hade intygat, som genom århundraden alltid uppdykat igen under
vexlande former, trots missförstånd och tvedrägt, hindrande intressen och
fremmande ränkor, och nu framträdde i en renare och ädlare form än nå-
gonsin tillförene; som noga sammanhängde med allt, hvad stort och godt
ett folk kunde eftersträfva, som lofvade oss en ny historia, en ärofull
ihågkommelse; som icke kunde tänkas åtskiljd från sträfvan efter fri-
heten; som innefattade bevarandet och den sjelfständiga utvecklingen af
vår nationella egendomlighet; som ändtligen kändes verkligt tillstädes i
vårt eget bröst, hördes i vår lefnads klang, samt afspeglade sig i våra
tankars gång och vår åtrås riktning? Ja! man kunde tro på Nordens
nationella enhet, och när man trodde på den, så kunde man arbeta för
den, och så skulle arbetet bära frukt. Talaren uttalade då såsom löfte:
att vilja tro på den skandinaviska idéen, — Kand. Brix föreslog en
skål för de fyra nordiska universiteterna med den önskan, att de måtte
blifva plantskolor för friheten, icke blott för den politiska fribeten
genom att utbreda högre upplysning oeh renare insigt, men också för
den vetenskapliga friheten, som var deras egen lifsprincip. Han slu-
tade med uttalandet af den förhoppning, att de nordiska studenterna
snart skulle samlas med hvarandra vid det universitet, som inandades
fribetens friska luft, i Christiania. — Pastor Grundtwig bifogade en
skål för den nya högskolan i Sorö, som blygsamt ställde sig vid sidan
af sina äldre systrar, och som ban var förvissad om skulle uträtta nå-
got godt till modersmålets och nationalandans utveckling, Kand. Liebe
tackade sällskapets. gäster, Oehlenschläger , Grundtwig och Clausen,
icke blott emedan de gåfvo festen förökad glans och betydelse genom
sin närvaro, utan för allt hvad de verkat för den idé, som genom dem
sökte sitt uttryck, hvarpå han utbragte deras skål, som tömdes under
stort jubel. Kand. Ploug tillade en skål för den tillstädesvarande nor-
ske Universitetsläraren och Skalden Velhaven, som under en lång kedja
af år hade stridt för Skandinavismen mot tidens sträfvan efter norsk
isolering, och som derföre med rätta blifvit kallad att inviga närva-
rande fest med sång och tal, då den, som ursprungligt var stiftad till
samlingspunkt för den ”isolerande räddningen”, förändrade karaktär och
blef en skandinavisk fest. Prof. Velhaven tackade för skålen, i det
han anmärkte, att den isolerande riktningen i Norge varit en nödvän-
dig utvecklingslänk för norska nationaliteten, men att den nu upphört
af sig sjelf, emedan Skandinavismen ju blott bestod i ömsesidigt be-
kännande af hvarandras egendomligheter och blott sökte enheten genom
dessas utveckling. — Kand. Barfod uppfordrade till att utan tvifvel
och fruktan gå framåt, i det han påminte om, att folkens ve och väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
