Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - F—ll, A. Om Tilltals-Pronominer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
lentie: äfven på andra föremål och förhållanden, isynnerbet
något sådant som innebär utsträckning i rum eller tid, öfver-
flyttade Hebreerna pluralen. Från en aflägsen forntid för-
skrifver sig jemväl seden att singulariter nyttja ett pluralt
personal-pronomen; hvilket tidigast synes hafva inträffat med
4:a pers., och sist med den &:e. Då nu i allmänhet vid plu-
ralen, det fleriga, myckna, gerna fäster sig tanken på något
stort, vidsträckt, ansenligt, synes saken med särkildt afseen-
de på pronomina låta förklara sig sålunda: man nämner en
flerhet , något allmänt, ’en hel samling; i stället. för en enhet,
den enskilda personligheten, dels då man af blygsamhet och
en ädel tillbakadragsamhet icke vill framhålla; eller liksom
blottställa enheten, individualiteten (jaget, sjelfvet), dels då
man af försynthet eller fruktan icke tillåter sig det-(i tal: till
eller om andra). - Således innebär detta talesätt en tvåfaldig
betydelse, å ena sidan tecken af anspråkslöshet, å andra af vörd-
nad. Ur förstnämnda synpunkten är t. ex. att tyda en förfaltares
eller talares sätt att uttrycka sig med vi, i’st: f. ”jag”, ”jag
sjelf”; ”jag sjelf -och de med- mig”; ”jag sjelf och de med
mig likatänkande.” Emedlertid befinnes detta olika använ-
dande af ett :generelare för det individuela ingenting annat
vara, än den retoriska Synecdoché. I tilltals-sätltet åter up-
penbarar sig i nutidens språk en mera genomgående olikhet
med forntiden. De gamla iakttogo vid tilltalet med stränghet
bruket af vokativen, jemte 2:a pers. af pronominer och ver-
ber, och kunde för ingen del nyttja 5:e pers. (omtalsformen)
ist. f. 2:a (tilitalsformen), men väl i st. f. 1:a (talsformen);
såsom vi finna, t. ex. i Cesars och Xenofons skrifter, dessa
bjeltar tala om sig sjelfva lika som främmande personer, alldeles
på samma: sätt som vi ännu höra barnen uttrycka sig; innan
de kommit rätt underfund med vigheten af: pronomina. I
moderåa talesättet däremot blifver omtalsformen ofta använd
såsom tilltal; och isynnerhet är seden isvårt land. i detta hän-
seende skarpt framstående, i det alt man allmänneligen ut-
trycker sig till närvarande såsom om de vore frånvarande.
Bruket af pronomina i &:e pers. sing. i st. f. 2:a hafva vi
gemensamt med flere bildade nationer. Således är äfven detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
