Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [11] Stenberg, Sten J. Minnestal öfver Erik Gustaf Geijer, å Vermlands i Upsala Nations vägnar hållet den 18 Nov. 1847
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
och sina förtjenster, fästat vid sig ett helt lands odelade upp-
märksamhet och beundran, och hvars äfven minsta lefnadsom-
ständigheter sålunda redan förut äro-allmänt bekanta och skär-
skådade, ej gerna kan innehålla någonting egentligen nytt och
för den bildade läsaren -okändt: allt hvad man i ett sådant
har att vänta, för att det skall vara sitt höga ämne värdigt,
torde förnämligast vara den framställda bildens renhet och
trohet, språkets flärdlöshet samt reflexionens sanning och djup
— och den läsare, som låter nöja sig med dessa fordringar,
tro vi ej sakna anledning att med det närvarande talet vara
fullt tillfredsställd. Ref., som ej med något vidare omdöme
vill gå den läsande allmänheten i förväg, inskränker sig der-
till, att såsom exempel på förf:s framställningssätt anföra ett
par utdrag, det första vidrörande Geijers akademiska föredrag,
hvarom sanningsenligt och träffande yttras: ”den som varit
närvarande vid dessa föreläsningar, förgäter dem aldrig. Man
börde: med alltid nytt intresse äfven samma sak ånyo föredra-
gas och upptäckte för hvarje gång något, som var värdt att
lära. Man erfor ett sublimt, ofta religiöst , intryck vid bivi-
standet af dessa akademiska fester; ty dertill hade hans före-
läsningar slutligen stigit. — Ahörarne, trängande sig om hvar-
andra alt få inträde och med spänd väntan motseende den
förbidades ankomst. Den åldrige Vise, med: tänkarns djupa
allvar på sin panna, banade sig väg genom den tätt slutna
mängden. Och sedan, när han intagit sin plats och börjat sitt
föredrag , genomglödgadt af piss lidsens gudaeld, brann hans
öga med en underbar glans, liksom om det kunnat intränga
från lingens yta och ”skåda väsendet obhöljdt i dess renhet.
Det syntes på hans anlete, som synnerligen under: de sednare
åren var genomprägladt af intelligens, huru tankarne arbetade,
för att gifva sig luft. Och då de togo gestalt och framträd-
de: hvem var då orörd? Unga och gamla, furstar och med-
borgare, alla kände sig hänryckta; alla betraktade med för-
våning och beundran de stora taflor, som han, i några få jät-
tedrag, med öfvad mästarhand tecknade. Det syntes nästan,
som- om tiden förlorat sin makt att kufva detta väldiga snille,
och ålderdomen förgälit att gjuta sin skymning öfver dess
synkrets. — Också hafva få, kanske ingen i vårt land, varit
så uppburne, så byllade som han. Till ingen har: erkännan-
det af hänryckningen öfver att ega honom ibland sig eller sak-
naden af att förlora honom så allmänt och oförstäldt uttalat
sig. Ett må gälla för många! — Det var en högtidlig stund,
då han, — förgäfves väntad att för sista gången beträda den
lärostol, från hvilken han utsändt sitt rykte öfver verlden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
