Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [14] Originalbibliothek i den sköna litteraturen af utmärkte författare och författarinnor inom fäderneslandet. Lydia, af utgifv. till ”Här och der bland Skandinaver och Tyskar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
ligen efteråt ;- men för sent, vid: upptäckten af slägtförhållan-
det, ångrar sin råhet och vildhet:: Den andra (åter, systern,
har blifvit offer för en ina
i armod och elände med: ya
de förvillelsen; och när nu: broder, hennes: Sn dög stöd, blif-
vit från henne bortryckt till följe af fc 1se;’ bestraffad
enligt en barbarisk. lagstiftning, : öfverlemna hon sig åt för-
+tviflan. och hämndbegär, ’ ’och’;> med: sitt lilla barn begifvande
sig till broderns graf, kela jular bon sin nästan vanveltiga sorg
i ord, som äro deremot svarande. ”Här är min kyrka, här
är mitt altare, ty härunder hvilar min Gud. Ja, jag fick ej
dyrka dig i lifvet, men i döden skall ziguenerskans dotter
tillbedja dig. — Men jag kan ej blott. tillbedja, jag kan hata
och förbanna. Genom en af de blekas herremän, har jag mi-
stat ära, lugn, samvetsro — allt, som åt mitt: Lif gaf värde;
Genom en af de hvitas herremän har han dernere blifvit skam-
ligt mördad för det ban ej gjort annat än försvarat sig. Jag
förbannar dessa herremän! Må den föda, som närer dem; den
dryck, som svalkar dem; den luft; de andas, blifva eld; som
förbränner; gift, som :förtär- denn”. Derefter: med sina tankar
"vänd till barnet, som bon lagt på grafven, ”altaret”, säger
hon: ... ”här på detta altare, min gud, viger jag detta barn
till hatets och bhämndens och förbannelsens redskap uti din
hand, att krossa dina bödlar i deras barn och efterkommande.”
”När den sköna qvinnan”, säger förf., vände åter-med det
lilla barnet —- buro de bäda döden inom sig.”
Emellertid: hade Kristin — så hette den sköna qvinnan —
fått ammijenst hos grefvinnan Wittenberg, som hade en dotter
:af samma ålder, som den förras barn. Med familjen Witten-
berg har hafvudhändelsen ett mycket nära sammanhang, så-
som det slutligen visar sig. Episodiskt låter oss förf. kasta
en blick på 1840 års riksdag. från hvilken några scener må-
las; oeh några liberaler af sämsta arten uppträda, eller sna-
;rare inga liberaler, utan egoistiska skälmar, som under libera-
lismens täckmantel: ville ockra på en statskupp. - Derjemte
låter förf. de talande göra anspelningar på adelsståndets nöd-
vändighet såsom förmur för konungaväldet mot borgarväsen-
dets republikanska anfall, samt antydningar, att i republiken
penningen är enda värdemätaren. Men skildringen af riksda-
gen har haft för ändamål, att göra oss bekanta med romanens
dämon, en gemen bof, en brukspatron Pärson. Just den-
samme är den stackars HKristins förförare. Såsom motstycke
till Pärson lärer man känna en grefve Erik Torstenson, styc-
-kets gode genius, och utrustad med alla inre och yttre full-
komligheter. Sedermera också patronens syster, ett vackert,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
