Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV - M. S. Schiller, Litterär-biografisk skizz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
> dIngen var mer- än Schiller .egnad att bli en folkskald i
detta ords vidsträcktaste och skönaste hatgdelse, ty folkens
högsta. goda är fribeten, — och den, hvilken, såsom han, ur
sitt hjertas djup besjunger denna menniskoslägtets högsta idé,
den talar sina medmenniskors språk och vinner datan hjertan.
Också bar väl ingen skald varit så älskad af alla, äfven af
dem, som blott kände honom ge hans poetiska skapelser;
ty Schillers verk framställa honom såsom en den renaste, själ-
fullaste menniska. Schiller stod i detta afseende i samma för-
hållande till sina landsmän, som Franzén till sina, om ock
den sednare mera intog genom en mild känsla, Schiller åter
mera genom manlig frakt.
Ännu kunde visserligen mycket vara att tillägga, dels
till närmare karaktäristik öfver Scbillers poesi, hvaraf jag
dock här förnämligast haft för afsigt att betrakta de dramati-
ska dikterna, dels speciellt rörande hans interessanta förhål-
lande till sin samtida, den store Goethe; men detta kun-
de bli en liten afhandling för sig och skulle således vexa ut-
öfver omfånget för denna uppsats. Hurudant emellertid detta
förhållande mellan de tvenne store skaldernhe vär eller åtmin-
stone mot slutet af Schillers lefnad blef, ser man bäst af den
sång, hvilken Goethe, såsom en Epilog till Secbillers Glocke,
skrifvit öfver sin, före honom hädangångne vän, och der han
inspireradt sjunger:
”Es glihte seine Wange roth und röther
Von jener Jugend, die uns nie verfliegt,
Von jenem Muth, der fräher oder später
Den Wiederstand der stumpfen Welt beslegt;
Von jesem Glauben, der sich, stets erhölter,
Bald käöbn hbervordrängt, bald geduldig schmiegt,
Damit das Gute wirke, wachse, fromme!
Damit der Tag: des Edeln endlich komme.
Und manche Geister; die mit ihm gerungen;
-— -Sein gross Verdienst unwillig anerkaunt,
- Sie fiählen sich von seiner. Kraft durchdrungen,
| In seinem Kreise willig fest gebannt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
