Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Om den historiska utvecklingen af statens idé (öfversättning från Tyskan) - IX. Slutbetraktelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Det ges på "det hela taget tvänne hvarandra motsätta å-
sigter af staten: forntidens och medeltidens, den antika och
den germaniska statsidéen. Vid den förra försvann individen
uti staten, som Woliörr skade allt och derföre var kraftfull och
stark; vid den sednare deremot försvann staten ati individen,
som be fullkomlig frihet uti allt, till följe hvaraf staten är
krafilös och svag. Den nyare tiden sökte nu en förmedling
mellan dessa båda motsatta åsigter: denna förmedling efter-
sträfvades redan under medeltidens sednaste århundraden, i
synnerhet inom stadsrepublikerna, och ännu bestämdare under
reformationsperioden. Dessa bemödanden förmådde likväl icke
att ernå sitt åsyftade mål, nämligen en organisk förmedling
mellan den antika och den individuella principen, eller af en-
hetens idé och statens kraft med erkännandet af den största
möjliga persönliga frihet. I dess ställe lyekades det den an-
tika principen alt vinna öfvertaget öfver den individuella — i
absolutismen. Emellertid var nu detta icke en ren reproduktion
af dem antika statsidéen, emedan stat och folk i forntiden vo-
ro ett, men i absolutismen deremot stodo emot hvarandra, och
statsmakten var förenad endast i monarkens person. Just der-
före var ej heller staten någon organism, utan en mekanism.
Sedermera; isynnerhet i den franska revolutionen , sökte man
visserligen upphätva motsatsen mellan stat och folk och ånyo
återställa deras enhet; men stalsidéen blef ändock i sjelfva
verket ingen annan än den antika, endast i dess renhet, åt-
minstone theoretiskt uppfattad, om den än icke kunde prak-
tiskt genomföras. I napoleonismen närmade sig till och ’med
denna renoverade antika statsidé den förra absolutismen, en-
dast med den åtskillnad, att den sednare betraktade statsmak-
ten endast såsom en furstesuveränitet, då ’dereémot napoleo-
nismen ännu alltid uppfattade staten såsom en moralisk per-
son, som ingalunda var identisk med furstens person, utan
endast representerades af densamma. I motsats till denna
statens omålttliga makt iabsolutismen, i den franska revolutio-
nen och i frjösredöni di utbildade sig nu en opposition af den
ändividuella principen, som först framträdde i England; sedan
i Nordamerika, slutligen i Tyskland, hvarifrån äfven kejsaré-
Fdömets störlande ätgrek. Denna individuella princip sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
