Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [23] Tidskrift för Lärare och Uppfostrare, utgifven af J. A. Dahlström, C. Ekendahl m. fl. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
derunder inrättade klosterskolorna. Endast det är bekant, att
våra hedniska förfäder hade för sed att anförtro sina söner åt
”fosterfäder”, för att öfva dem i tidens idrotter, bland hvilka
vältalighet och skaldekonst innehade en hög och vigtig plats.
Man vet, hvilket högt anseende tilldelades den, som förmådde
”väl. lägga sina ord.” : Under medeltiden fann bildningen sin
enda : fristad inom: kloster- och tempelmurarne. Men ehuru
högt latinet der skattades, skulle man högeligen misstaga sig,
om man ville mäta denna bildning efter latinsk måttstock ").
Det praktiska lifvet fordrade då, som alltid, färdighet att väl
och kraftigt uttrycka sig på deras modersmål, hvilka man
ville upplysa och leda. Eller skole vi tro, att denna lids
statsmän, folktalare, missivnärer vunno sin fruktbärande tal-
förmåga af munklatinet?. Det vill ock synas, som under den
egentliga medeltiden latinet studerades mera såsom medel, än
såsom ändamål, hvilket förhållande först i femtonde och sex-
tonde seklet blef omvändt. - =
Från denna latinets herrskareperiod utgår förf. och gifver
af de trenne sistförflutna årbundradena följande öfversigt:
— ”Ifrån 14571, då Skolemästaren formligen anbefalldes, att
med de lärjungar, som något kunde, intet annat tala än latin,
ej heller tillstädja dem, alt sig emellan tala något annat
tungomål, alltintill 1724, en tiderymd af 130 år, hade väl
latinska språkets uteslutande välde i skolan lidit föga intrång;
men att under tiden modersmålet börjat göra sina rältigheter
gällande, synes deraf, att skolordningen af 1693 icke blott
beböfde upplifva det gamla stadgandet om lärjungarnes till-
hållande att från första barndomen tala latin, utan ock ålägga
lärarne att flitigt anteckna dem, som af tredsko något an-
nat talade med bvarandra, än latin. I 1724 års skolordnin
gjordes ändteligen den eftergift, att dädanefter iatin ej skulle
talas förrän i fjerde klassen, dock borde gymnasisterna skrifva
äfven vers på latin; men på denna eftergift bafva sedan följt
allt flera och flera, så att i skolordningen af 4807 allenast
-fordrades, att lärjungarne skulle kunna felfritt uttrycka sina
tankar på berörde språk och i vår nu gällande af 1820, att
de skola kunna skrifva det någorlunda felfritt och ega någon
förmåga att begripligt yttra sig på detsamma.”
x) Härom yttrar redan Erasmus: ”Es ist zu bewundern, mit wel-
cher -Anmassung die Nachäffer Ciceros die Barbårei des Thomas vön
-Aqvin, Scotus; Durandus und -äbnlieher sehmähen, und doch.sind diese,
welche sich weder rähmen beredt noch Ciceronianer zu sein, bei Lichte
beseben, mehr Ciceronianer als jene, welche nicht nur fir Ciceroniam,
sondern fär Cicerones gehalten sein wollen.” "Han satte nämligen väl-
taligheten icke i språket allena, utan förnämligast i tankens tyd
Higa och träffande uttryck. i oa NN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
