Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [27] Nya Svenska Parnassen etc. Flickan i Stadsgården, Novell af A. Blanche; samt En Sommar i Småland, Berättesse af K. Kullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d71
hvad. hittills: skett. Men detär beqvämare att reformera hat-
tar och: frackar än lynnen och öfvertygelser, isynnerhet der
medfödda anspråk, SR och dryg ghet äro i fre att få
maka åt sig.
Ingen är eller kan vara blind för tillvaron af dessa skrof-
ligheter, .så- föga älskvärda ,; i vårt: sociella lif; och af mången
höxer man-dem öfverklagas. Vid sådana tillfällen får alltid
vårt stackars språk sitta. emellan. : Eljest rikt, böjligt. och
klangfullt, är det då fattigt och olympligt endast: genom: bristen
på ett litet enstafvigt ärd, i kraft af bvilket den ena menni-
skan - får. gälla såsom menniska inför. den:andra. Ar det sannt,:
att svenskan: saknar ett tilltalspronomen? . Våra förfäder be-
gagnade andra pluriella: Personen. J., ett bruk som ännu beva-
ras bland allmogen och i offentliga handlingar. Nv är ett af
språkbruket tämligen allmänt medgifven föryngring. så mycket
rationellare: som. det konstrueras med singularis... Den-tredje
pluriella personen begagnas: af våra skandinaviska och -germa-:
niska stamförvandter. : Utan att vilja polemisera mot ’den-vär-:
de författaren till. uppsatsen i denna tidskrift: ”Om tilltalspro-
nominer” (h: 5, 4848), bedja vi endast att få yttra en tvekan.om:
den tredje personens höga förträfflighet såsom tilltalspronomen.
Att tänka. sig sin-interlokutör såsom ett frånvarande väsendes
är en tämligen onödig artighet. Men Tyskarne äro, näst oss,
det’ rangsjukaste. folk som är bekant, och deraf kommer ock-
så deras - krypande höflighet. En :betjent talar t. ex. aldrig
om .sin herre i singularis: ”Der Herr Baron sind allein:” "Bru-
ket är för öfrigt, liksom vår sed alt säga ”berrn”, orientaliskt;:
och lärer återfinnas i flera af de nu lefvande orientaliska dia-:
lekterna. Man bar sagt oss att bengaliskan bar verbalformer,
ieke för särskild numeralbeteckning, men för den talande, tillta-
lade eller omtalade personens högre eller lägre rang. I våra
närvarande förbållanden vore detta en sak att efterapa. Hvil-
ken fördel; att med ett enda ord kunna uttrycka: ”jag major”,
”jag fru”, ”jag. madam.” Då kunde annat folk genast veta,
hvad de hade att rätta sig efter: Är denna otymplighet i
våra umgängesseder sålunda: språkets fel? Nej, men. deras,
som ej för ett. ögonblick. vilja glömma; att de äro. assessorer,
direktörer; prostinnor eller madamer — ty högmodet, stelhe-
ten och flärden äro icke mindre rotfästade i de lägsta.af våra;
sociella regioner än. i de högre och högsta: — för att endants
minnas att de äro menniskor. =S
<> En novellist, som behandlar fosterländska ämnen,: pa. ocle
bör i detta fall uträtta något godt: Han kan icke allenast.
visa, huru det är möjligt att genomgående begagna ett till-> |
talspronomen emellan. alla stånd. och: klasser, och-hvad umgän-; |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
