Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII - En blick på de rörelser i det gamla Rom, hvilka föranleddes så väl af andra åtgärder till förbättrande af det lägre folkets ställning, som isynnerhet af de åtskilliga åkerlagsförslagen, med särskildt afseende på bröderne Gracchus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
kert var ban: en folkets man och i sina syften farlig för pa-
tricierne , "sannolikt en klok och långsynt statsman, som
ville betrygga romerska medborgares endrägt och välstånd för
en aflägsnare framtid, och möjligen en man, som behjerta-
de, att äfven bundsförvandterne, tilläfventyrs blifvande romer-
ska medborgare, borde i bergning och trygghet finna skäl till
förbundstroket och ega medel till dess iakttagande. Något
skäl att misstänka Spurius Cassius för förrädiska planer mot
staten ochäfriheten förefinnes icke”).
Och såmedelst var frågan om lagförslag rörande den all-
männa åkern undanskjuten.
Dock öfverlefde Cassii lagförslag så tillvida sin dödade
upphofsman, som; enligt Niebubr, intet tvifvel är, att ett så-
i början inför kurierna (genom Valeriska lagen af 245 eft. stad.
uppb., hvarigenom i allmänhet konungamaktens domsrätt i kapitalmål
uppdrogs åt kurierna); sedan, genom de tolf taflornas lag, upp-
drogs afgörandet af kapitalförbrytelser åt centuriatkomitierna, och så
förblef det till republikanska tidehvarfvets slut, ehuru visserligen, san-
nolikt genom parti-inflytande, kuriatkomitier äfven rörande kapitalför-
brytelser understundom kommo i fråga, såsom enligt Niebuhr (2. 684)
händelsen med Manlius bevisar. Derjemte bestod den domsrätt i hög-
målssaker, som duumviri perduellionis redan under konungatiden erhål-
lit, dock så, att vad från dem kunde ega rum till det i komitierna
församlade folket. Questores parrieidii vore således endast de, som
anklagade, instämde en förbrytare för folket, och sedan verk-
ställde folkets dom. Äfvenså kunde de uppträda såsom åklagare ien
högmålssak inför duumviri perduellionis, men sjelfva dömde de ej. De-
ras embete upphörde med tiden, och åklagaremakten i högmålssaker
öfvergick till andra auktoriteter. Hvad slutligen beträffar duumvirt
perduellionis , bör anmärkas, att de antingen endast dömde, om sjelfva
factum eller anklagelsen var grundad eller ej (prejudicium; sjelfva
slutdomen — condemnatio — afsades sedan på komitierna), eller ock
att, då de verkligen förklarade den anklagade skyldig, utslaget dock i
kraft af vadrätten underställdes komitiernas slutliga afgörande. — Å
kuriatkomitierna hade ”gentes”- eller den patriciska beståndsdelen af
folket det afgörande ordet.
+) Niebuhr medgifver detta visserligen, men finner dock icke deraf
hans oskuld bekräftad, och synes vilja göra hans äregiriga planer san-=
nolika deraf, att tidsomständigheterna alltför väl gjorde sådana möjliga.
Ej heller Kortim vill låta Cassii minne åtnjuta den negativa fördelen
af bristande uppgifter och bevis rörande brottslighet: äfven ban anty-
der misstankar och talar om ”nicht ohne persönlichen Ehrgeiz entyvor-
fenen Plan.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
