Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII - En blick på de rörelser i det gamla Rom, hvilka föranleddes så väl af andra åtgärder till förbättrande af det lägre folkets ställning, som isynnerhet af de åtskilliga åkerlagsförslagen, med särskildt afseende på bröderne Gracchus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
Men Rom skulle få annorlunda sinnade folktribuner än de
voro, som anklagade Manlius: hvilka, om det ej lyckades dem ’
att i grunden bota det onda, hvaraf menigheten trycktes,
dock lindrade det, och åtminstone beredde åt plebejerne i
allmänhet likhet i rättighet till de högre och högsta stats-
embetena. Men vi hafva för ändamål att af märkliga tribuner
omtala endast dem, hvilkas åtgöranden stodo i- sammanhang
med statsjord och åkerlagar; och för ätt så mycket förr hinna
fram till Cajus Licinius Stolo, en ibland de märkvärdigaste,
åtnöje vi oss att, för teckningen af mellantiden till bans upp-
trädande, lemna en öfversättning af HKortims korta men klara
betraktelse. Vi börje vid hans slutblick på Manlii’ olycksöde.
”Den sanna ståndpunkten (rörande förhållandet med Manlius och
menigheten), hvilken opartiskhet föreskref, kunde de ej iakt-
taga, patricierne hindrade af hat, plebejerne af okunnighet
och försoffning. Men snart skördade massan lönen för dess
ovärdiga beteende. Ty ehuruväl ieke långt derefter comitia
tributa vunno befogenhet att, i stället för centuriata, besluta
öfver krig och fred, tilltogo dock, under ett stigande utar-
mande, å ena sidan slägternas herrsklystnad, å den andra menig-
hetens tålsamma undergifvenhet till den grad, att alla tidigare
tillkämpade friheter ;och frön till rättigheter hotade att blifva
minoritetens byte. All känsla af sjelfständighet och ära för-
svann; i ett slags likgiltig försagdhet ansökte man ej om nå-
got konsulartribunat, och begagnade äfven så litet de lagliga
medel, som lågo i det tribuniciska embetet, vare sig till för-
svar eller angrepp, ja! man höll sig stilla, då censorerne efter
en femtonårig försummelse af skattskrifningen icke minskade
skattebördan utan ökade den. En del af staten vore förtärd
af den andra, så ljöd de maktlösa tribunernas klagan; man
drefve den skuldsatte husfadern från fejd till fejd, unna-
de honom ingen rast och ro till rådplägning öfver medel mot
ockret och öfriga lidanden. I denna tidpunkt af det djupaste
förfall uppreste sig plebejerne Cajus Licinius Stolo och Lu-
cius Sextus Lateranus, såsom fäderneslandets räddare för på-
nyttfödelsen af deras nästan förtrampade stånd och det slut-
liga afgörandet af denZstatsborgerliga rättslikheten. Ty icke
bestämda af fåfänga, ärelystnad och personligt hat, hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
