Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [31] Tidskrift för Lärare och Uppfostrare, utgifven af J. A. Dahlström, C. Ekendahl m. fl. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
Detta kunde endast ske derigenom, att latinet ”makade åt
sig”, att det egentliga latintalandet alldeles upphörde, och
latinskrifvandet inskränktes och öfvades endast såsom medel
att lära sig ”förstå latinska författare”, och den sålunda be-
sparda tiden egnades åt grekiskan. Af dessa uppgifter skall
mången förmoda, att vi här bafva för oss en nyhetsmakare.
Så är det dock icke. K. v. R. har uppnått sitt 66 år, är
en verklig veteran bland Tysklands lärdaste skolmän och har
genom vidsträckta studier förenat bistoriens vittnesbörd med
hvad han sjelf under en lång lefnad sett och lärt. Hans öf-
vertygelse är således icke ögonblickets: hugskott, utan frukt af
allvarlig forskning och långvarig erfarenhet. Ja! han vågar till
och med påstå och med ätäler bestyrka, att de störste latinare
dela hans åsigt, då deremot den stora mängden af dem, som
vilja bibehålla latinundervisningen i sitt gamla skick, icke be-
sinnat, huru mycken möda förspilles, utan att det åsyftade
målet, att klassiskt skrifva och tala latin, någonsin vinnes.
R. visar först, under hvilka förhållanden latinet ernått
och bibehållit sitt långvariga välde, och sedan, huru olämp-
ligt det är, att under nuvarande förändrade omständigheter
låta detta välde fortfara. Den historiska deduktionen ådaga-
lägger: att ”latinet fortplantat sig såsom romerskt-katolska
kyrkans och romerska rikets språk; att det efter reforma-
tionen förblef katolikernas bibel-, kolfas- och kurialspråk och
närmast derintill den lärda verldens språk, så att blott män
af den största auktoritet, såsom Luther och Reppler, kunde
våga bana sig väg för sitt modersmål; att det europeiska la-
tinet, ’som genomgått många metamorfoser, i första årtusen-
det nästan hade naturen af ett lefvande, men för det mesta
ömkligt och urartadt språk; att de gamla klassikerna trädde
tillbaka, och oberoende af någon norm skrefvo de flesta la-
tinister ingenting mindre än latine. HKRristendomen, staternas
förvandling, skolastiska filosofien hade mäktigt bidragit till
språkets förbildning. Då de klassiska studierna uppblomstrat,
blef Cieero företrädesvis latinisternas ideal och det med en
sådan öfverdrift och härmningsbegär, att man nästan var fär-
dig att våga lif och salighet för konsten att skrifva klassiskt
latin, och att icke nog uppskatta detta, var lika fördömligt
som att förakta Guds ord. ”Denna omåttliga förgudning af
förment klassisk bildning kunde endast motsvaras af de o-
måttliga ansträngningar, man gjorde för att bringa det der-
hän, att kunna tala och skrifva Iatin.” Allt detta så slafviskt;
alt det hette: nil analogie tribuimus, si auctoritas absit; man
skulle bemöda sig att yttra: ”nil veteri Latio inauditam.” Man
skulle imitera så, alt läsaren ingenting skulle märka, utan tro
sig läsa ett original.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
