Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - — b — En kort öfversigt af de olika ståndens uppkomst och utveckling i grannriket Danmark (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
och tryckte genom skatter och en utskrifning, som icke sällan
var orättvis och godtycklig. — Jordegendomen sjönk under så-
dana omständigheter utomordentligt i pris, ett ondt, som
man sökte afbjelpa genom förordningen af den 28 Jan, 1082,
hvilken sedan blef något närmare bestämd (den 16 December
41682 och den 2 Oktober 41694), och hvarigenom det tilläts
enbvar, utan afseende derpå om ban var adlig, privilegierad:
eller simpel borgare, att köpa och besitta sätesgårdar. Dessa
behöllo sin förra skattfrihet, så snart det, utom hufvudgårds-
taxten, börde till godset 200-tunnor hartkorn bondegendom;
likaledes åtföljde tiondefrihet den nye innehafvaren, så framt
gården hade haft denna frihet före 416645; eter af konungen
sednare erhållit en sådan. Härigenom stego de stora egen-
domarna betydligt i pris, men derigenom var bondeståndets
nöd icke afbjelpt. Genom förordningen af den 27 Dee. 1687
blef det förbjudet ”bönder, prester, fogdar oeh mjölnare” att
uppstlalla oxar, hvilket blef sätesgårdsegare och invånare i
köpstäder förbehållet, och häraf blef nuw en-naturlig följd, alt
den. fordom så vigtiga oxhandeln började allt mer och mer
aftaga. I den nyss anförda förordningen af den:28 Jan. 1682
bestämdes, ”att ingen bonde eller enka finge uppsäga eller
flytta från sin gård, så länge herremannen ansåg dem goda
nog alt samma gård förestå, med mindre han handlade med
dem–mot lagarne”; vidare heter det: ”hvilken bonde, som
försitter eller förlöper sin gård och icke rättar sig: efter Ia-
garne , densamma må herremannen sända till Bremerholm, att
der arbeta ett år i jern.” Denna förskräckliga rättighet, som
gjorde landbonden helt och hållet till herremannens skhaf och
öppnade vägen till de skändligaste missbruk; blef några år
derefter väl ieke upphäfd, men något inskränkt: derigenom,
att amtmannen skulle intyga, det saken förhöll sig i enlighet
med berremannens uppgift. I samma förordning fastställdes
äfven, att, när äldre bondkarlar ieke ville gifta sig, skulle
de, likasom de yngre karlarne, utskrifvas till krigstjenst. Många
bönder föredrogo nämligen under det elände, hvari de sucka-
de, att lefva ogifta, och voro blott betänkta derpå , att vid
gifvet. tillfälle rymma bort från godset och fäderneslandet;
hvilket för närvarande var det enda sättet att frälsa sig från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
