Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [37] Tidskrift för Lärare och Uppfostrare, utgifven af J. A. Dahlström, C. Ekendahl m. fl. (Fortsättning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
äfven enligt hans åsigt böra bibehållas, såsom nödvändiga till
befästande af grammatik och insigt i språket i allmänhet.”
Icke heller hör ”KE. till de klassiska studiernas föraktare. Han
är sjelf en grundlig kännare af de klassiska språken och deras
litteratur, bildad i Gottfr. Hermanns skola. Han förstår så-
ledes äfven att uppskatta dessa studiers värde, gör det äfven
och visserligen icke ringa. Men han förkastar sättet, hvarpå
andel visningen bedrifves, vill att den skall upphöra att vara
ensidigt filologisk och mera vända sig till litteraturen såsom
bufvudsak”, och anser nyssnämnda förslag såsom ”första ste-
et till en reform i denna riktning.”
Till stöd för denna reform erinrar ban om ”de historiska
förhållanden , under hvilka latinet fordom erhöll en sådan öf-
vervigt, att dess talande och skrifvande hörde icke blott till
den lärda utan till den allmänna bildningen, och huru dessa
förbållanden väsendtligen förändrats, Latinet var en tid de
bildades språk. sedan plef det de lärdas, slutligen blott filo-
logernas, numera icke ens detta, emedan de utmärktaste bland
Sedlar filologer skrifvit sina arbeten på modersmålet. ”Fär-
digheten att skrifva Jatin är i synbart aftagande äfven ibland
filologerna sjelfva”, och detta språk har vid skolor och uni-
versiteter blolt ett ständigt aftynande ”skenlif.” ”Med hvilken
rätt tvinga vi då blomman af fäderneslandets ungdom, att
fruktlöst bortslösa kraft, tid och håg på latinets talande och
skrifvande? Med hvilken rätt undanhålla vi för dem den
rätta insigten uti forntiden och en vidsträcktare kännedom om
dess litteratur, konst och samhällslif, genom att uppehålla
dem med dessa föråldrade öfningar? Med hvilken rätt bindra
vi dem just derigenom att öfva sig i det säkra och lätta bru-
ket af deras modersmål? Med hvilken rätt plåga vi oss och
våra lärjungar för att inplanta hos dessa en färdighet, som
vi sjelfve, vi filologer, deras egne lärare, icke besitta? La-.
tinets talande och Skeifynode på gymnasierna eller i skolorna
öfverhufvud kan icke mera försvaras med någon rätt och bör
derföre ofördröjligen afskaffas.”
Häremot uppträdde många lärda vedersakare, hvilkas mot-
skäl hufvudsakligen voro följande:
”Tala och Skriva är ett nödvändigt komplement till läs-
ningen. Ingen förstår ett språk, som ej tillika lärt skrifva
och tala detsamma. Dessa öfningar äro oskiljaktiga från la-
tinets lärande. Ungdomen måste vara icke blott recepliv så-
som vid läsningen, utan äfven prodaktiv såsom vid talandet
och skrifvandet, och derigenom vinner äfven modersmålet i
klarhet och enkelhet. — — ”Ingen ville åter införa latinet i
lifvet — +talandet och skrifvandet voro blott läromedel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
