Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8K
Ar det atora, kring hvilket allt skall hvälfva och röm sig,
Fra Cecilia Nordenhjelms karakter, ådel ock storartad, dot
forstås, men dock mindre verksam för det idla ock godi, in
kon kande ocb borde vara, — och Afven mindre an förfa
representanter af det Goda vanligen pläga» Fra. Cecilias
strif-ran här på jorden är ja rent materiell: att "göra rätt för sig",
alt ställa sig och sin egendom skaldfri, efter den peknaiirn
lägervall, hvari hennes aflidne man försatt den, och att
sålunda lem na en sfiker oeh ograverad arfvedel åt sina många
barn. Men dessa sednares psychiska bekymmer lentnar hon åt
dem sjelfva att utagera, härutinnan få de sjelfve, på egen
hand, "göra rätt för sig" och för andra. Kortligen, hon
framstår ej så, som man skulle ha vinfat, som. familjens
ledande genius^ den styrande anden i själens och hjertats ange- r
lägenheter: — oeh att ett rikt falt till dylik verksamhet hir
förefinnes, kan man reden deraf inse; att ej mindre än fyra
eller fem äktenskap knytas ander "midsommar-resans" fortgång.
Betraktad åter i och för sig, som en fristående
karaktersskildring t är Fru Cecilia ieke allenast en vacker, utan äfven
en vål lyckad teckning, konseqvent hållen i sin
vidtomfattan-de omtanka för allt, som kan befordra timlig tillfredsställelse.
Vi citera bär den beskrifning, läsaren erhåller öfver den gamla
Fran straxt i början af berättelsen, och derjemte det
förutgående, dermed sammanhängande stycket, hnfvudsakligen för
att visa ett nytt prof på detta skämt, eller rättare ordgyckel,
som förf. så gerna begagnar, men hvari hon nästan alltid
misslyckas. Naturskildringar torde i alla fall taga sig bäst nt utan
raljeri; bilderna blifva, såsom man får se, ej alltid de bäst
lyckade.
(Sid. 47—48): "Vinden, lik en lynniger jette, reste
sig, doft mumlande, nr barrskogen opp på bergen, och
bega f sig — omorsad innu — utföre, nedåt dalen, ruskade
dugtigt; så att det brakade, i ett par gamla, envisa
murtallar, som stretade emot med knotiga grenar och qvietar,
gick som en öfversittare fram öfver björkarne, som böjde
sig ödmjukt, hviftande med långa, gröna slöjor, och kom
brusande ned öfver små blommorna på slätten, sippor,
gullvivor, gallskålar och åkerbärsblommor, som om han velat
förgöra dem allesammans. Men små blommorna de litosig
icke bekomma; de nickade och nickade, lyste och
myste, stänkte doft ocb daggperlor i vinden, togo allt på lek;
— icke möjligt att komma i gräl med dem! . Kanske
blef den gamle från bergen — vi veta att han vfcr med straxt
efter syndafloden ocb’ hjelpte att torka upp efter den — vid
godt humör häraf. Visst är att han kändes helt mild och god.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
