Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - Litteratur-Öfversigt - [22] Fältmarskalken Grefve Johan Christopher Toll. Biografisk teckning. Förra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Förmydareregeringen började för Toll med blida utsigter,
men bvilka snart förmörkades. Hertigen Regenten kallade ho-
nom till Stockholm och stälde honom i spetsen för krigsför-
valtningen såsom Chef för Krigs-Rollegium. Dock när Frih.
Reoterbolm" bemäktigat sig regentens vilja och blifvit själen i
styrelsen aflägsnades inow kort Gustaf lil:s vänner, den ena
efter den andra. Ordningen kom äfven till Toll, hvilken plöts-
ligen måste afgå såsom Minister till Warschau. Det var en
egen skickelse, att ban, som tio år förut hvälft planer till
Polens regeneration, nu skulle bli vittne till det tappra fol-
kets sista förtviflade strid för sitt bestånd mot öfvermäktiga
grannars orättfärdiga och gudlösa våld. "Om Toll under denna
kritiska tid icke kunde såsom statsman något uträtta, så ut-
förde han emellertid såsom menniska de vackraste bragder.
Under de förfärliga strider, som resningen i Warsechau den
47 April 1794 medförde, hade Toll den tillfredsställelsen att
rädda flera polska familjer, bvilka undan blodbadet och plun-
dringen funno skydd hos honom, och då den förvildade pö-
beln stormade bans hus för att utsöka sina offer; lyckades
han genom sitt orubbliga mod att rädda sina skyddlingar.
Vid ett sednare äpplopps då pöbeln reste galgar och beredde
mordseener, och den förtviflade konung Stanislaus sjelf ej egde
nog inflytande att rädda dem som ämnades åt döden, skic-
kade han efter Toll och besvor bonom att söka rädda de o-
lyckliga. ”Toll begaf sig då, säger biografen, till ett af tor-
gen, der man som bäst var i arbete med att uppresa galgar,
talade till folket ech sökte beveka dem att afstå från sina
grymma föresatser. Då bans tal ej syntes göra någon verkan,
stälde han sig under en galge, ref upp sin rock och ropade
att ban såg det de törstade efter oskyldigt blod — de kunde
nu göra början med honom. Detta imponerade på massan;
"man lyssnade till hans ore, och innan han lemnade torget
voro galgarne nedbuggna.” Efter sådana gerningar kan det
ej väcka förundran, om den modige och mensklige svenskens
minne länge lefde i Välsignelse i Polens bufvudstad. För öf-
rigt gjorde sig Toll inga illusioner öfver den polska fribets-
stridens utgång. Hans depescher (dem biografen ej synes hafva
begagnat och för sitt ändamål ej beller egentligen behöft be-
gagna) lära derom vittna. Ian förbiser icke Foschiuskos stora
anseende, hvilket han säger vara större än någon man i nå-
got land egt, med undantag af Wasbington, under hvilken
han tjenat; men deremot funnos få statsmän samt ej tren-
one duglige och erfarne militärehefer, hvarjemte bämad-
Tystnadeo och oenighetsandan icke bebådade See lycklig
utgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
