Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV - Litteratur-Öfversigt - [31] Törnrosens Bok eller Fria Fantastier, berättade på Jagtslottet hos Herr Hugo Löwenstjerna, Imperial-oktav-upplaga. Första och andra delen; [32] Almquist, C. J. L. Monografi, samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor; [33] De Dödas Sagor. Med ett föregående bref om den Skandinaviska Nordens betydelse för Europas Fornhistoria. Af Författaren till Törnrosens Bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
varit ett affall; ett sådant affall fe ’ej skelt, och enhvar
synes Oss blott hafva behållit och fortbildat sin frp srshen
lefoadsriktning.:
Men innan vi fördjupa oss i de polemiska. frågorna, vilja
vi ett ögonblick stanna vid konsten, sådan den hos vår för-
fattare företer sig, och de begrepp han fäster vid densamma.
Konsten, säger han, är den osöndrade strålen af religion och
vetenskap, och konstnärens ståndpunkt är den från Gud 0o-
söndrade menniskans, det vill säga den återgångnes till till-
ståndet före den brytning med himmelen, som vi kalla synda-
fallet. Artisten kan således ej misstaga sig, och allt hvad
han vidrörer är rent: allt hvad han i ett obevakadt ögonblick
framjollrar är heligt. Äfven här se vi således banan bruten
för den beliga liderlighet, som en gång diktade Lucinda, den
genialiska smuts i tänkesättet, som så ofta ännu tolereras af
vår goda ton såsom en ”skön själs” välfångna privilegium. Ty
hvem bestämmer öfver artistens bestämning? Ingen. Han är
der moraliska lagstiftaren, och instinkten är det eviga. Vi
medge makten VE den sedliga instinkten, men ej såsom det
högsta, utan såsom en aning om det högsta. Träffande och
snillrikt skildrar författaren omedvetet sitt eget system. Fu-
rumo frälste den botfärdiga Magdalenas salighet på det sätt,
att han i ett ögonblick när han fann hennes själ skön, lät
henne falla i floden. Hvarföre? Ty han kände sin vanmakt
att rädda henne till sund och varaktig sedlighet i lifvet. Den
ädla fru Isabella inandas doftet af den främmande rosen och
dör, och hon kan icke annat. Ty skönhetens knopp bär dö-
dens violetta fägring i sitt sköte: vi bilda vårt uttryck efter
författarens. Dedna död är den saligaste, vet hvarje konst-
förgudningens adept att lära oss. Utan att tänka på den af-
grundssaliga vällustdöden i ett af Sue’s välbekanta arbeten,
hvilken dock ieke är något annat än yttersta konsequensen af
det romantiska systemet: utan att besudla vårt minne med.
denna vederstygglighet, som säkert aldrig trädt för vår för-
fattares inbillning, äfven i hans äfventyrligaste drömmar, må-
ste vi upprepa, att denna salighet är en skön lögn, ty den är
balf, och all halfhet är lögn. Lifvet ensamt är helt och sanning.
Till författarens utveckling äldre, om också till tiden yn-
öre, hvilket vi dock betvifla, är den mythiska dikteykel, som |
under benämningarne Skönhetens Tårar, Semiramis, Åmauros rr
Chrysornis, a och många fler, upptager en betydligé
del af imperialupplagan. Allt detta hade visst i phosphorise 7
mens första dagar gjort större lycka än nu, ehuru vi gernäs.
medge, att det innehåller tankar af stor skönhet, utsagda på Fr
ett språk af oöfverträffligt välljud. Det är med oss som md CO
Frey, IV. 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
