Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur min resedagbok, af L. Dietrichson - I. En reskamrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275 UR MIN RESEDAGBOK
sockerbit, som blifvit svart af beröring med smutsiga
fingrar.
Vid sjön stego vi ombord på samma ångbåt, och när
jag ville betala min ångbåtsbiljett sade han: »Jag har
tagit biljetter för oss båda — får jag be om fyra
gulden trettiotre kreuzer!» Jag var redan om bord —
annars hade jag rest en annan väg. När jag ville betala,
kunde han icke växla. — »Jag skrifver upp summan,
så kunna vi göra upp i Venedig — jag skall med nöje
vara kassör så länge!» Vi kommo till de bekanta
»marmorträdgårdarne» vid Gargnano, der höga
marmorpelare rundt om hela bugten uppbära de tak, med
hvilka man om vintern betäcker citronerna, och der
den djupblå sjön och den klara himmelen och den
herliga grönskan bringa en att tystna eller jubla af glädje
öfver så mycken skönhet. »Ist das nun wirklich
Marmor?» sade min fotograf, och då jag försäkrade honom,
att det nog hade sin riktighet, blef han vild af
förtjusning: »Wirklich? — Marmor! — sägen Sie — Marmor!
Das muss ja viel tausend Gulden werth sein! Das ist
prachtvoll! Ausserordentlich!»
Jag blef sjösjuk, ehuru vattnet var spegellugnt.
I Verona skulle vi göra halt i två dagar.
Scaliger-grafvarne voro »grossartig, herrlich», —
amfiteatern var »riesenhaft/ grandios» — de gamla
kyrkorna: »o, das ist prachtvoll, ergreifend,
erschüt-ternd!»
Hur skall det gå den karlen i Venedig?
Vi kommo dit. Vi stego i en gondol och foro
utför Canal grande. Finnes det något ställe i verlden, som
inbjuder till tystnad, som nästan tvingar en att vara stum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
